Många av de nätbaserade sexistiska kampanjer som drabbar kvinnliga journalister är organiserade – i bland med stöd av statliga aktörer som använder sig av nätverk av patriotiska nättroll och mobbar som driver på trakasserierna.

En studie gjord i samarbete mellan FN-organet Unesco och International Center for Journalists, ICFJ, visar att näthatet mot kvinnliga reportrar är ett växande problem. Rapportförfattarna understryker att det ofta handlar om samordnade attacker från extrema grupper, som syftar till att misskreditera reportrarna både privat och yrkesmässigt.

Reem Abdellatif är en framstående egyptisk-amerikansk journalist som numera bor och arbetar i Nederländerna. Dit tvingades hon flytta efter att ha arbetat för den statliga televisionen i Saudiarabien – som bara släpper igen den typ information som kungadömet vill få ut.

– Jag utsattes hela tiden för påtryckningar – om att skönmåla den icke-existerande turismsektorn, om kungadömets ekonomi och de investeringar som gjordes. Jag arbetade nära eliten och när jag försökte bevaka viktiga ämnen, som kvinnofrågor och mänskliga rättigheter, jämlikhet, mångfald, inkludering på arbetsplatser, trakasserier – så hamnade jag fel enligt dem. Och då förvandlades jag till ett hot, berättar Reem Abdellatif.

Kulturellt betingad rädsla för självständiga kvinnor

Hon menar att kvinnliga reportrar ofta hamnar i en svår situation i Mellanöstern.

– Auktoritära regeringar är rädda för självständiga kvinnor, i synnerhet om de berättar om egna upplevelser som människor kan relatera till, säger hon.

I Reportrar utan gränsers senaste rankning av pressfriheten i världen hamnar länder som Saudiarabien, Egypten och Syrien mycket långt ned på listan. Och enligt organisationen har myndigheterna i dessa länder utnyttjat coronakrisen till att stärka sin kontroll över medierna.

I Saudiarabien fortsätter myndigheterna även att bevaka landets journalister efter att de flyttat utomlands, vilket mordet på Jamal Khashoggi i Istanbul hösten 2018 är ett bevis för.

Reem Abdellatif berättar att hon drabbades av en systematisk förföljelse på nätet efter att hon uttalat sig om repressionen i regionens länder.

Ett annat land som hamnar på en låg placering i pressfrihetsindexet är Filippinerna. Där har den sittande regeringen utvecklat ett flertal metoder för att utöva påtryckningar mot de medier som ifrågasätter president Rodrigo Dutertes metoder och hans våldsamma ”krig mot narkotikan”.

På nätet har grupper som är allierade med presidenten lanserat stora kampanjer mot olika nyhetssajter.

Svår situation för kvinnliga journalister i Filippinerna

En som fallit offer för myndigheternas hetsjakt är Lady Ann Salen, grundare av det alternativa nyhetsnätverket Altermidya och redaktör vid nyhetssajten Manila Today. Hon greps av polisen, som uppger att de hittade illegala vapen i hennes hem i samband med en husrannsakan. Enligt Reportrar utan gränsers Asien-avdelning var det dock uppenbart att polisen hade planterat bevisen hos henne.

Lady Ann Salen säger att situationen för landets journalister är mycket svår.

– Nättidningar blir hackade om de kritiserar regeringen, journalister grips och får sin utrustning konfiskerad, de får motta dödshot och utsätts för hatkampanjer, berättar hon.

Enligt Lady Ann Salen hänger polisens aktion mot henne samman med att hon blivit ”röd-märkt”, det vill säga stämplad som kommunist. För den som drabbas av en sådan stämpling blir hotet om att drabbas av ett människorättsbrott – som ett godtyckligt gripande eller att till och med bli dödad av polisen – påtagligt.

Redan i samband med att han svors in som president i juni 2016 varnade Rodrigo Duterte journalister för att även de kan bli dödade, ”om du är en horunge”.

Men trots de mycket svåra förhållanden som landets kvinnliga journalister tvingas arbeta under är de inte beredda att ge upp, säger Lady Ann Salen:

– De fortsätter att stå emot påtryckningarna och försvara pressfriheten. Vi måste bistå allmänheten med journalistik, säger hon.

Ytterligare ett land som hamnar mycket långt ned på pressfrihetsindexet är Iran. Reportrar utan gränser klassar landet som ett av de allra mest repressiva för journalister och uppger att många hundratals reportrar har gripits, fängslats och i vissa fall avrättats sedan revolutionen i landet 1979.

Sträcker sig utanför de egna gränserna

Iranska myndigheters kamp mot pressfriheten sträcker sig även utom landets gränser och riktas också mot iranska journalister som arbetar för internationella medier utomlands. En som drabbats av detta är Negar Mortazavi, som har bott i USA i nästan två decennier. Efter de protester som förekom i samband med presidentvalet i Iran 2009 har hon dock inte vågat återvända till Iran eftersom myndigheterna sedan dess uppges driva en förundersökning mot henne.

Negar Mortazavi säger att hon som iransk-amerikansk reporter både har rapporterat om de människorättsbrott som iranska myndigheter begår, men också om de negativa effekterna av USA:s sanktioner och den tidigare presidenten Donald Trumps politik gentemot Iran. Hon säger att detta utlöst ett omfattande näthat från båda sidor.

– De försöker hela tiden misskreditera mitt arbete, och kommer återkommande med dödshot eller hot om våldtäkter och uppmanar andra att attackera mig. De gör allt de kan för att skrämma och tysta mig. Det är en stor utmaning att bevaka Iran på distans men också att bevaka USA:s politik gentemot Mellanöstern. Det finns många mäktiga krafter både i Mellanöstern och i Washington som ogillar nyanserade och objektiva rapporter och analyser om regionen, säger Negar Mortazavi.

Hon säger att kvinnor är särskilt utsatta för alla de övergrepp som drabbar journalister i länder som Iran.

– I traditionella samhällen där det finns tydliga gränser för vad som tillåts är kvinnliga journalister särskilt utsatta eftersom det finns en uppfattning om att det är lättare att skrämma och tysta dem. Men det är viktigt att kvinnor fortsätter att vara modiga och bryter ned barriärer och skapar allianser med fler som säger ifrån och tar avstånd från övergreppen och trakasserierna, slår Negar Mortazavi fast.