Camilla vill inte ta Nalle med sig till 2300-talet. Själv ska hon dit på ett styrelsemöte, som hon är ganska nervös för. De lämnar av Nalle hemma hos honom och sätter sig i bilen för att åka till Björnlunda och transferera Camilla till Xpan 7. Men då lyser en lampa i Timebanditen.
– Vad är det där? sa Camilla. Är det något fel?
Ida försökte tänka ut vad hon skulle säga, hon behövde en bortförklaring. Eller en undanflykt.
– Det är ett felmeddelande, tror jag, sa Ida. Jag får ringa och höra med Ante.
Camilla sa sammanbitet att hon faktiskt ville komma iväg nu, men Ida hoppade ändå ur bilen och gick runt den medan hon ringde Antes nummer. Grusvägen var kall, kylan trängde upp genom gummistövlarna. Hon hade inte väntat sig att Ante skulle svara, hon ville bara ha lite andrum. Men så gjorde han det.
– Ida? Hur är läget? sa han.
– Det är okej, sa Ida. För att göra en lång historia kort. Men det är en lampa som lyser i Timebanditen. Du vet den där lilla, till vänster, som lyser upp en liten karta.
– Va, den? Vad står det för tid?
– Vet jag inte. 1978 kanske. Men jag trodde du skulle veta. Sen är det en sak till … du vet, Nalle. Han vill veta hur det är med hans syster. Han säger att hon sitter nergrävd i nedre infran. Men Camilla vill inte ta med honom. Hon är helt inställd på …
– … Det där mötet, ja. Fan, vad komplicerat det blev nu, då. Önskar att jag kunde komma ut till er. Men alltså, Timebandit 2 är inte här. Canberra … det blev lite dålig stämning. Han skulle sova på soffan hos oss och Juha gick omkring och var så där spänd och grinig, du vet. Så Canberra tog med sig Timebanditen och skulle till Nisse, som bor hos sin …
– Jag vet. Hos sin bror i Häggvik. Är han där nu då?
– Nej, jag vet inte vad som har hänt. Jag får inte tag i honom, undrar om det har hänt nåt knas. Ingen av er som vet nånting? Nej, klart ni inte gör. Kan inte du bara svänga över till 2300-talet? Ta med dig Timebanditen in på toa eller något. Kolla läget där borta och kom sen tillbaka, var noga med att ställa in tiden …
– Men jag skulle ju inte det. Du skrev ju det i brevet?
– Ja, du ska inte följa med Camilla på hennes möte. Inte in i Xpan. Men … vad var det för koordinater, sa du?
Ida hade inte tänkt på att kolla koordinaterna. Hon öppnade bildörren på Camillas sida och öppnade tidsmaskinen igen, medan Camilla protesterade. Sen läste hon upp siffrorna för Ante. Men batteriet i mobilen började kippa efter andan, det hördes inte vad han svarade och sen blev det alldeles tyst. Hon blev stående bredvid bilen med mobilen i handen. Hon hade ingen lust att jiddra mer med det här nu.
– Vad är det? sa Camilla. Kom in och stäng dörren, det är kallt. Nu åker vi.
– Ja, jag kommer, sa Ida. Ser du, Nalle sitter kvar och tittar efter oss.
Det lyste svagt från köksfönstret, han hade stearinljus tända där inne. Han satt med hakan i händerna och stirrade ut mot en obestämd punkt, kanske samma obestämda punkt som rösten i Sveriges radios stereotest en gång i världen skulle komma från, tänkte Ida. Hon sa till Camilla att vänta lite och sprang in i trädgården igen, knackade på dörren och öppnade den när Nalle ropade ”kom in”.
– Hej Nalle, jag åker till din tid och kollar. Jag ska försöka hitta Järv, sa hon.
– Tack, då är jag glad. Infran vid Xpan 7. Fast under jord. Det finns ett ställe där du kan ta dig ner, i alla fall fanns det det.
Kommer att finnas, rättade Ida utan att säga något. Nalle ritade en darrig karta på ett gammalt fönsterkuvert och gav det till henne. Sen började han blåsa ut ljusen och sa gonatt, gonatt. Ida körde upp på en liten skogsväg och kollade att den lilla lampan i kartbilden fortfarande lyste. När hon lyssnade noga kunde hon också höra den lilla spröda melodin, men väldigt mycket svagare än förut.
– Så här är det, sa Ida och släckte bilens lysen. Det är något slags nödsignal, någon som ropar på oss. Vi kommer att hamna på samma ställe oavsett varifrån vi ger oss iväg. Jag följer med.
De gick ur bilen igen. Från Timebanditen kom fortfarande bara ett svagt ljus och en ännu svagare melodi. Camilla ställde frågor som Ida inte visste hur hon skulle besvara, så hon sa bara att det skulle ordna sig. Sen satte de sig på huk, lade fingrarna mot plattan och försvann från jordens yta.
När de kom till sans igen låg de på ett golv. Ett hårt och ganska kallt trägolv med stickor i. Det var mörkt, riktigt mörkt. Luften var rå och luktade fuktigt trä. Ida hade helst glidit in i sömnen igen, men hon behövde kissa och reste sig försiktigt. Hon kände sig fram längs de ohyvlade träväggarna. En gång snavade hon på något mjukt som grymtade till, så ensamma var de tydligen inte.
Vinden ven där utanför, och när hon hittade dörren och öppnade den hördes ett rytmiskt, fräsande ljud som av vågor. Nej, av vågor, inte som av vågor. Hon stod framför ett skummande hav som såg ut att vilja häva sig upp på land. När hon hade kissat bakom en ek ställde hon sig och såg på det i månljuset. Det fanns en dikt om havet. Werner Aspenström, kanske? Någon som stod och tittade på havet och tyckte att jaha, det är som på Louvren. Det här var definitivt inte som Louvren.
