DEBATT PFAS är en grupp av ämnen som kännetecknas av att de är oreaktiva samtidigt som de är vattenlösliga. Själva förkortningen står för per- och polyfluorerade alkylsubstanser. Totalt rymmer gruppen omkring 5000 olika ämnen.
Dessa ämnen började framställas i industriell skala efter andra världskrigets slut. Inledningsvis ansågs deras kemiska stabilitet borga för att de också var ofarliga. Eftersom ämnena använts i mängder av produkter, där teflonpannor, brandskum och skidvalla är några exempel, återfinns de nu överallt på jorden.
De senaste decennierna har man börjat förstå att PFAS har hälsorisker och vissa av substanserna har identifierats som cancerogena. Två av ämnena i gruppen har förbjudits inom EU, PFOS år 2008 och PFOA år 2020, medan övrigas användning alltjämt inte har reglerats.
Misstanken är att många av ämnena också är hormonstörande. Det är en effekt som skulle kunna tänkas uppstå redan vid extremt låga halter varför dagens allmänna spridning är synnerligen allvarlig.
Det uppmärksammade målet i Blekinge tingsrätt nyligen handlar om att det kommunala dricksvattnet under lång tid innehållit höga halter av PFAS och skadat eller riskerat skada invånarna. Frågan om rening av PFAS uppstår naturligtvis, och då hur denna rening ska gå till.
Med dagens insikt om PFAS-ämnenas problematik är det allra viktigaste vi kan göra att omedelbart förbjuda hela ämnesgruppen. En stoppad tillförsel innebär att vi åtminstone inte ökar dagens halter i naturen.
Mycket PFAS finns dock redan i anslutning till vissa punktkällor runt om i landet där det använts, exempelvis vid brandövningsplatser. Därifrån har PFAS-ämnena hamnat i grundvattnet och med tiden runnit till omkringliggande vattendrag. Att samla ihop sådant vatten och rena det innan det når omkringliggande vattendrag är centralt och långsiktigt den metod som är mest kostnadseffektiv för att säkra ett rent dricksvatten.
Vanligt förekommande analysmetoder för PFAS är PFAS-11 och PFAS-25 varvid 11 respektive 25 av de 5000 olika PFAS-ämnena mäts. Man vet därmed ingenting om förekomsten eller halterna av övriga 4 989 eller 4 975 PFAS-ämnen. Det borde bekymra den som är orolig för PFAS-ämnenas effekter, men det är klart att det är bättre att upptäcka 25 PFAS-ämnen än inga alls.
Det finns flera tekniker för att rena PFAS. Några inkluderar oxidativa behandlingar där man försöker bryta ned ämnena eller att man på storleksmässig grund separerar ämnena genom osmos eller håller kvar ämnena på elektromagnetisk väg. Det finns även tekniker som baseras på indunstning samt sorptionsmetoder, alltså att man försöker få ämnena att fastna på ytan av ett annat mer lättseparerat ämne, exempelvis aktivt kol.
Att oxidera PFAS-ämnen är inte enkelt och det är därför en relevant fråga vad som bildas vid själva oxidationen. Risken är att det blir en mer kortkedjig PFAS och frågan är då vad behandlingen gett för nytta. Det blir i detta perspektiv också tydligt att vi inte bara kan mäta halten av en viss PFAS-substans, utan det är totalmängden av PFAS-ämnen som spelar roll.
Mätning av enskilda PFAS-substanser borde kompletteras med en aggregerad mätning av AOX, absorberbara organiska halogenföreningar.
Tekniker som baserar sig på storleksmässig separation, men också sådana som bygger på elektromagnetism och indunstning har det gemensamt att de renade PFAS-ämnena inte kommer ut i ren form utan i ett koncentratflöde av vatten. Genom reningen har vi då alltså fått ut dels rent vatten, men dels också ett separat vattenflöde i vilket PFAS-ämnena anrikats så att de nu föreligger i högre halt. Den springande punkten blir då vad vi ska göra med detta PFAS-haltiga vatten?
Sorptionsmetoder, rening med aktivt kol, är mycket effektivt för att fånga PFAS. Problemet är att de är minst lika effektiva på att fånga mängder av andra ämnen i vattnet. Detta innebär att kolfiltret snabbt mättas och måste bytas. Att mätta filtret med vanligt förekommande ämnen i grundvatten såsom humusämnen, en del övergångsmetalljoner och liknande blir oekonomiskt.
Här är det önskvärt med en förbehandling som separerar ifrån det mesta som finns i vattnet och överför föroreningarna till en fast restprodukt, vilket kan åstadkommas med elektrokoagulation. Kvar har man sedan ett vatten som innehåller PFAS och inte så värst mycket mer. Då är ett kolfilter ett mycket kraftfullt sätt att rena detta vatten på. Aktivt kol mättat med PFAS kan sedan förbrännas vid hög temperatur på ett sådant sätt att PFAS verkligen i sin helhet omvandlas till koldioxid, vatten och fluoridjon.
Vattentäkter som redan är förorenade med höga halter av PFAS bör vi helt undvika att använda för dricksvattenändamål. Alternativet är att rena detta vatten med kolfilter, men det blir en väldigt dyr form av rening. Grundinställningen bör vara att det är tillförseln av PFAS till samhället och till vattentäkterna som ska stoppas snarare än att börja se rening av PFAS vid dricksvattenverket som det självklara framtidsvalet.
