Jag bor fint med stor trädgård och jobbar hemifrån, men i år har jag inte suttit på altanen och jobbat en enda gång. Det är för varmt. Och då är jag en person som verkligen mår bra och trivs i värme. Det har hänt något med somrarna i Sverige. Det är hett. Fuktigt. Ihållande. Svenskarna, som under århundradena älskat att sitta utomhus på somrarna, hukar inomhus. Uteserveringarna i söderläge står tomma. Folk söker sig till skugga på stränderna.

Kanada och nordvästra USA har upplevt absurda temperaturer på närmare 50 grader Celsius, i flera veckor i sträck. Det har rapporterats om zombiebränder i Sibirien, Alaska och Kanada, bränder som aldrig slocknar utan övervintrar och blossar upp på våren. Det kan de göra på grund av torkan. Den som också orsakar enorma skogsbränder i Kalifornien och Australien exempelvis.

Som forskarna varnat oss för märks klimatförändringarna mer ju närmare de båda polerna man kommer. Det numera utopiska målet att minska uppvärmningen till 1,5 grad gäller på global basis. Sverige har redan passerat 1,5 graders uppvärmning. Snittet här är 1,7 grader, men i norra och östra Sverige är uppvärmningen redan över 2 grader. När snö och is smälter absorberas mer solstrålar i mark och hav. Luften värms upp både underifrån och ovanifrån.

De som har råd och möjlighet skaffar luftkonditionering och flyr städerna om somrarna. Som alltid är det de med minst resurser och störst behov som drar nitlotten. Samtidigt som västerländska regeringar gör halvhjärtade försök att bromsa utsläppen lägger man enorma resurser på att bygga murar mot de människor som drabbas av oviljan att släppa taget om ett enda litet privilegium för att rädda planeten. Det gäller egna invånare ur mindre bemedlade grupper när samhällen dras isär i ett svartvitt tänkande av närande och tärande, vi och dom, värdiga och ovärdiga.

Det gäller också dem som tvingas fly från krig, ödeläggelse och naturkatastrofer i andra delar av världen, orsakade direkt eller indirekt av klimatförändringarna. Vi behandlar asylsökande som kriminella och låser in dem i förvar, tvingar dem att ge sig ut på livsfarliga flyktvägar och vänder bort blicken från gigantiska flyktingläger.

Västvärlden kan inte skydda sig mot klimatförändringar bortom tipping points när naturen istället för att balansera förändringar accelererar dem. Trots det agerar våra regeringar som att det finns all tid i världen. Som att klimatförändringarna är någon annans problem och att bästa sättet att skydda sig är att se till att roffa åt sig ännu mer av de sinande resurserna.

Som hundägare behöver jag gå ut och gå även när det är riktigt varmt ute. Jag sköljer huvudet i kallt vatten och blöter ner hela hunden i badkaret innan vi går ut. Det dröjer inte länge förrän hunden är torr igen och flämtar i värmen. Luften dallrar, myggorna dansar i skogens skugga. Jag, som vanligtvis lider av att inte kunna svettas, känner hur svetten rinner längsmed ryggen. Den här hettan är det nya normala. Och det är bara början.