– Hej!

Jag ryckte till. Vem pratade? Skogen låg tung och jag hade bara vaknat till i min sovsäck av att jag var intensivt törstig.

– Här. Bakom dig. Tallen.

Jag fyllde en kåsa med vatten och såg mig omkring. Där stod en fet, stor tall.

– Hallucinerar jag, mumlade jag.

– Spelar det någon roll? undrade tallen.

– Egentligen inte. Ville du nåt?

Det milda morgonljuset som börjat lösa upp den svarta natten efter att ha tagit paus några få timmar fick trädet att se extra majestätiskt ut. Grenarna bildade ett mönster som påminde om ett smycke av filigran i kontrast mot den ljusa morgonhimlen. Tallen skrattade till.

– Om jag ville nåt? Det kan du fethaja. Vad håller ni på med?

– Va? Vilka vi?, undrade jag.

– Mänskor. Såna som du, polarn.

Tydligen talar tallar i Stockholm nån sorts stockholmska. Jag skrattade till.

– Du låter som Jerry Williams, sa jag.

– Det vet jag inte vem det är.

Jag insåg att det inte var någon idé att följa upp den tråden. Och tallen hade redan gått vidare.

– Jag har stått här i trehundra år, lite knappt. Och jag har sett generationer av människor komma och gå. Tekniska epoker har avlöst varandra och människor från olika kulturer har sprungit fram och tillbaka runt mig. Det har varit många tokiga ryck, men nu undrar jag om det inte är kris i pallet på er på riktigt.

Vad gör vi för fel?

Medan solen kravlade sig över den lilla bergsknallen som jag och min älskade slagit upp vårt tält vid drack jag några rejäla klunkar vatten. Jag trodde att jag kunde gissa mig till vad det var för grejer som tallen syftade på, men ville höra det direkt från den.

– Vad gör vi för fel?

– Ja, var ska jag börja, skrattade tallen. Till att börja med skulle ni kunna dra konsekvenserna av den förståelse av hur naturen fungerar ni trots allt besitter. Här ute nöjer vi oss med de resurser som finns tillgängliga och försöker inte tugga i oss mer än vi kan svälja. Ni fladdrar omkring och överkonsumerar till en sån grad att ni inte bara sågar av grenen ni sitter på, utan hela trädet. En dag lär väl också jag bli plankor, det är så det funkar. Ingen lever för alltid, men jag och mina kompisar i skogen har ledsnat på att ni inte respekterar er, och vår, plats i världen.

En klump av skam formerade sig i min mage. Jag har länge haft en gnagande känsla av att det är något grundläggande fel på oss människor. Att vi är djuret som till slut kommer att paja allt liv på jorden. Vi är så indoktrinerade av berättelsen om mänskligheten, om idéer om ägande och makt som bara är destruktiva, men jag värjer mig mot det självhat som ligger i förlängningen av den tanken.

– Det är onekligen ett elände med mycket, sa jag.

– Minst sagt, skrockade trädet. Du odlar ju svamp. Du vet att mycelet samarbetar med hundratals andra arter. Det lever en massa djur i dina krukor. Stora som små. Det skulle inte finnas någon matjord alls om det inte vore för arméer av mikroorganismer som bryter ner saker som bara skulle bli liggande i allt större högar och till slut kväva allt liv. Den enas avfall är den andras middag. Och så har det rullat på i miljontals år. Sedan några få sekler tror ni att ni står fria från naturens mest grundläggande principer.

Jag gör så mycket jag kan

Jag har fattat det där, tänker jag. Jag har sålt bilen, slutat köpa nya kläder och lagar och fixar med saker som går sönder för att inte behöva köpa nytt hela tiden. Kanske räcker det inte. Kanske är det försent, men jag har faktiskt slutat ladda bomben.

– Jag tycker att jag gör en massa, säger jag med försvar i rösten. Så mycket jag kan.

– Du gör säkert mycket. Men så mycket du kan är alldeles för lite just nu. Det finns människor som tror att jorden egentligen bara klarar typ 500 miljoner människor. I synnerhet om ni fortsätter på den inslagna vägen lär bomben brisera snart och då spelar det ingen större roll om du har lappade byxor eller använder en tjugo år gammal dator. I synnerhet som resten av världen inte gjort särskilt mycket.

Ett tallkotte föll från hög höjd och landade vid mina fötter. Jag ställde ifrån mig kåsan och plockade upp kotten. Liten, hård och grön och med ett tunt, klibbigt lager kåda på utsidan. Ett stycke liv i min hand. En form av liv som fanns innan vi människor dök upp och säkert kommer att finnas långt efter oss.

– Det är inte så enkelt, sa jag. Jag kan leva under enkla förhållanden, men folk har barn och jobb och måste fara omkring en massa på dagarna och vi som tror på jämlikhet och rättvisa har ju kämpat i sekler för att sprida välståndet. Det är svårt att ge upp.

Självklart ska alla ha det bra, kompis!

Tallen skakade som om den ryste till. Eller kanske skrattade den. Svårt att veta hur en talls skratt låter.

– Kompis, sa den. Självklart ska alla ha det bra. Naturen beskrivs ofta som en plats för ständig kamp, men faktum är att en zebra blir äldre än en lejonhanne i genomsnitt. Det är tufft att slåss med alla omkring sig. Du vet, jag har säkert hundra olika andra organismer som lever i mina rötter, i min stam, ja, överallt. På hösten växer här sandsopp som är min bästa polare. Det finns ingen absolut gräns mellan arter, det är ett påfund som ni människor har flummat ihop.

– Det där vet jag inte om jag är skyldig till, mumlade jag surt. En massa människor har fattat läget.

– Inte tillräckligt många. Det handlar inte om att byta från ett kasst bränsle i bilen till ett annat. Det handlar om att inte låta enskilda individer och grupper paja för alla andra. Hur mycket de än anses äga av världen. Vilket förresten är en helt sjuk föreställning. Att någon kan äga naturen. Bara för att du ställer upp fyra väggar och ett tak betyder det inte att du får döda alla andra varelser på den platsen.

– Nej, jag har extremt svårt för att sätta ut musfällor, men om man inte gör det tar de över helt.

– Gör de verkligen det? Då kanske ni bor på fel sätt. Och lever på fel sätt. Kanske ni ska tänka över vilken rätt ni egentligen har till världen. Jag menar, ni behöver inte utplåna er själva, men ni kan ju åtminstone haja att när saker är slut så är de slut. Trolla fram mat och andra produkter med hjälp av en massa energi som skitar ner världen när det egentligen inte ska växa nåt, som på vintern, är helknäppt.

– Jag här tänkt på det där. Jag börjar misstänka att det inte finns någon ren energi, ingen genial lösning som gör att vi kan slösa järnet utan att det får konsekvenser. Det verkar inte gå att ostraffat föra över hur mycket energi som helst från en plats till en annan.

– Lysande, Sickan! Det är precis så det är. Solenergi till exempel. Ni människor verkar älska den. Men det är ju den som värmer upp jorden nu för att ni lyckats rubba balansen. Öknar som breder ut sig och fungerar som värmeelement när solen värmer upp den döda marken. För att klara er måste ni fatta att inget är gratis. Inget. Det kostar enormt att föra samman energi som ni har gjort.

Som på en signal steg solen upp den sista biten över bergsknallen och började värma mitt ansikte. Jag drog djupt efter andan och kände den kådiga doften av tallens bark. När jag var liten stod en tall bredvid dasset. Som barn kissade jag och mina bröder ofta på tallen. En liten bit av oss finns ännu kvar på en gård i Dalarna och kommer att finnas kvar långt efter det att vi är borta.

– Vi människor måste inse hur futtiga vi egentligen är, mumlade. Hur obetydliga vi är egentligen, även om vi sågar av den gren vi sitter på kommer världträdet att växa vidare. Gren för gren. Barr för barr.

Tallen svarade inte. Det finns viktigare saker för en tall än mina funderingar och det är betryggande.