Detta har hänt: En uppretad hop har stormat parlamentet för att stoppa ett fredligt maktöverlämnande till den presidentkandidat som vann valet. Bland upprorsmännen finns vapen och förberedelse för att ta gisslan.

Parlamentarikerna tvingas i säkerhet. I salarna skanderas att de som lett mötet ska hängas. Runt om i staden hittas mer vapen – och bomber. Två särskilt stora sprängladdningar är placerade vid det vinnande partiets högkvarter, och vid kontoret för det förlorande partiets ledning (som nu inte anses backa upp sin president tillräckligt mycket). Fem upprorsmakare måste föras till sjukhus, 56 poliser skadas och fem personer dödas.

Det här är USA.

Meningarna är så absurda att de är svåra att tro på, fast jag själv skriver dem. Och då vet vi ju ändå att galenskapen inte tar slut här.

Förberedelserna för attacken mot USA:s kongress har pågått i veckor. Den förlorande presidenten har uppmanat sina anhängare att åka dit med orden: ”Det kommer bli vilt”. Innan stormningen håller han stormöte. Hans förtrogne advokat förklarar att valresultatet nu ska överprövas genom strid (trial by combat). Själv säger han till de församlade att de kommer förlora sitt land om de inte slåss till slutet (fight like hell). Och så avslutar han med att uppmana alla att tåga mot kongressen.

Under tiden attacken pågår – och människor dör – vill presidenten inte be anhängarna att sluta. Istället beskriver han terrorister som patrioter, och håller fortfarande i slutet fast vid att han älskar dem.

För de flesta av oss är detta en lärdom om vad som händer när man ger fritt spelrum för fascistiska idéer och råbarkade högerextremister. Men några fördelar helt annat ansvar.

Under upploppet skriver Susanna Birgersson, ledarskribent för den svenska alt-högerns förment intellektuella språkrör Bulletin, följande: ”Ena dagen beordrar Pelosi könsneutralt språk i kongressen, nästa stormar Trumpanhängare byggnaden. Någonstans finns ett samband.”

Det här skrivs alltså samtidigt som terrorister inne i parlamentsbyggnaden ropar ”Häng Nancy Pelosi!”

Det vet kanske inte Birgersson om då. Uppenbarligen bryr hon sig inte heller om att ta reda på vad Pelosi faktiskt föreslagit: att regelboken för kongressen ska innehålla könsneutrala termer ungefär som när Sverige på 1970-talet bytte ut begreppet ”riksdagsman” mot ”riksdagsledamot” i officiella sammanhang.

Men hon vet på något sätt att hade Pelosi inte föreslagit detta, så hade inte hennes arbetsplats stormats av människor som vill mörda henne.

Birgersson menar sedan att hennes tweet misstolkats. Hon skriver att hon bara ”tänkte högt kring hur den intellektuella rötan hos vänstern relaterar till den våldsamma radikaliseringen på Trumpsidan”. Och att det var ”fel dag” att göra det samtidigt som den enligt henne intellektuellt ruttna Nancy Pelosi flyr för sitt liv.

Rätt dag var kanske i söndags. Då skriver nämligen en annan högerröst en text på Svenska Dagbladets ledarsida mot bakgrund av attacken mot USA:s kongress och demokrati.

I den förklarar Lena Andersson att det som skett är ”kulmen på en lång idékamp”, som tydligen bottnar i att det finns människor som inte trivs i ett ”han” eller ”hon”. Att transpersoner alls finns och är obekväma i traditionella könsroller är i hennes resonemang lika farligt som de lögner som Trump konsekvent spridit under sitt presidentskap och som nu ändat i grundlösa påståenden om valfusk. Eller uppenbarligen farligare, för hon ägnar tre och en halv av fyra spalter om stormningen av kongressen åt faran med ”transaktivism”.

När andra oroas över vad Trump ska uppmana sina anhängare att göra på dagen för sin efterträdares formella tillträde, så oroas Svenska Dagbladets ledarskribent över att komikern Eddie Izzard helst vill bli kallad ”hon”.

Texten delas sedan av Socialdemokraternas ledande kulturpolitiker. Med emojin som betyder ”perfekt”.

Det här var alltså 2021, det. Ni vet, året som skulle bli lite rimligare än det förra.