Stödet för Vänsterpartiet växer och Vladan Lausevic kan från sitt liberala håll förstå det. Men partiets politik gynnar medelklassen snarare än arbetarna, och det går inte att bygga framtidsvisioner på nostalgiska tillbakablickar till ”Palmes tid”, skriver han.
DEBATT Jag har under årens gång träffat på allt fler individer som säger att de gillar Vänsterpartiet eftersom partiets politik och retorik påminner om hur Socialdemokraterna var under 1980-talet. Eller bättre sagt, hur S var under ”Palmes tid”.
Det finns poänger med det eftersom Sverige i grunden är ett progressivt samhälle och det finns många vänsterorienterade väljare som vill ha principfast, ideologiskt driven och mer progressiv politik främst rörande socioekonomiska frågor som välfärd, skatter och arbete.
V har som parti ökat i stöd tack vare en tydligare och mer ideologisk kommunikation. När jag var aktiv som medlem i Liberalerna råkade jag illa ut i samband vid ett tillfälle när jag sa till mina dåvarande kolleger att jag hade mer respekt för Jonas Sjöstedt än för Jan Björklund. Eftersom till skillnad från Sjöstedt, som man kunde förvänta sig vad han skulle säga, var fallet med Björklund att man var tvungen att anstränga hjärnan och tänka hur han skulle agera i en viss fråga och om han skulle byta åsikter som strumpor.
Det som sker med V:s nuvarande framgångar är delvis ett resultat av att principfasthet och ideologisk drivkraft ofta saknas i svensk politik. Samtidigt finns det flera problem med V:s ambitioner och retorik, liksom med partiets karaktär. Det som många i samhället inte förstår eller känner till är att V i dag är mer av ett medelklassparti än ett arbetarklassparti. Resultatet blir bland annat att partiet därmed inte lever som det lär.
Trenden i Europa är att postindustriell utveckling har resulterat i minskad arbetarklass och ökad medelklass, inte minst i storstäderna där frågor som välfärd, klimatomställning och urbanisering är viktiga. I sin tur präglar det medborgarnas förväntningar på hur det offentliga ska fungera rörande resurser, institutioner och system. Till exempel, den nuvarande svenska välfärdsstaten gynnar enligt både offentliga och privata studier främst medelklassen, vilket även gör V till ett parti som stödjer en medelklassifierad välfärdsstat.
Å ena sidan tal om rättvisa, klyftor och ”nyliberalismens fel” – men å andra sidan blir det politik som främst gynnar individer som har det socioekonomiskt gott ställt och som missgynnar andra klasser. Man kan även kalla det för ”socialism för dom rika”. Paradoxalt nog har vissa lagar och system som till exempel CSN, las och pappamånader visat sig vara just bra för medelklassen i första hand, den största väljargruppen.
Ett annat exempel på V:s beteende är just 1980-talsfaktorn, vilket innebär att man är fast i gamla och förlegade tankar om samhället. För det går inte att forma en framtida utveckling genom myter och romantisering av industrisamhället som inte finns längre. Bland annat eftersom det industriella Sverige var ett allt annat än miljövänligt samhälle, och när det kommer till kritan tenderar socialistiska partier att överge sina klimatpolitiska ambitioner till förmån för tillväxt och pengar.
Nooshi Dadgostar är bland dom yngsta partiledarna och politikerna i riksdagen, men låter ofta i debatten som en gammal person som var ung på 1970-talet. Till exempel, Dadgostar menar på allvar att hon vill ”återskapa Folkhemssverige”, som hon inte ens har bott i under större delen av sitt liv.
Hur ska det ens liksom gå till i praktiken? Plus faktumet att folkhemmet var ett projekt som även handlade om statligt organiserad segregation, institutioner som många medborgare var missnöjda med och ett kollektivistisk projekt som exkluderade minoriteter och grupper som företagare, homosexuella och funktionshindrade. Dadgostar kunde lika gärna ha sagt ”jag har ingen vettig plan för framtiden”.
Sverige har i dag fler än 400 myndigheter och en omfattande välfärdsstat med mängder av byråkratiska problem. Samtidigt som det pågår processer med decentraliserande och omställande teknologi som AI, blockchain, kryptovalutor, self-sovereign identity, robotisering, sociala plattformer som underlättar för människor att samarbeta, ha mer frihet och skapa bättre lösningar. Istället för att fler politiker ska diskutera dom frågorna och vad det innebär för individer och samhällsutvecklingen under 2020-talet ägnar man sig som i V åt nostalgiska fantasier och omöjliga löften.
Principfasthet, visionära berättelser och komplexa förslag är viktiga för samhällsdebatten liksom den mänskliga progressionen i stort. Men just därför är det viktigt att politik inte handlar om hur Sverige såg ut för 40 år sen och istället handlar om hur Sverige borde se ut om 40 år.
