Om bojkott av länder med vidriga regimer är rätt väg att gå eller om utbyte och dialog är bättre för att få till förändringar är sällan en lätt fråga. Det finns tyvärr få exempel för att någon av vägarna har gjort verklig skillnad i längden. Visst har USA och väst till exempel kunnat pressa Nordkorea att tillfälligt backa när det gäller kärnvapen, men frågan studsar tillbaka gång på gång. Och ingen kan påstå att vare sig bojkott och sanktioner eller utbyte har förbättrat läget för invånarna.

Verklig positiv förändring utifrån en bojkott har vi egentligen bara sett i Sydafrika, men då var det också en extremt omfattande och bred bojkott i kombination med en stark inhemsk frihetsrörelse.

Många hävdar att idrott och politik inte hör ihop. Det är visserligen ett väldigt ytligt påstående när det gäller de stora arrangemangen. I alla större mästerskap har såväl det internationella storkapitalet som de stora ländernas politiska intressen avgörande inflytande. Men skulle alla mästerskap som går i länder med tveksamma regimer som för krig, säljer vapen, inte respekterar mänskliga rättigheter, sabbar möjligheten för framtida generationer och så vidare stoppas, skulle det inte bli många, om ens några ställen kvar att ha dom på.

Förra fotbolls-VM för herrar gick i Ryssland och nästa års vinter-OS går i Kina för att bara ta två nära exempel. Ändå är det rimligt att dra något slags röd linje för när, var och hur deltagande i dessa propagandaarrangemang ska ske. Den linjen bör framför allt dras utifrån vad de som kämpar för ett bättre samhälle inom länderna önskar.

I Qatar har de flesta invånarna dock ingen röst och möjlighet att uttrycka sin önskan eftersom 80 procent är gästarbetare som lever under slavliknande förhållande utan rättigheter. Men det är inte bara det som gör fotbolls-VM i Qatar till något annat än ett mästerskap i en ”vanlig diktatur”. Det handlar inte bara om en vidrig regim och brott mot mänskliga rättigheter i landet allmänhet. Det handlar om brott direkt kopplade till fotbolls-VM. Brott som har skett på grund av att fotbolls-VM hamnade i en brutal diktatur utan fotbollskultur, med ett klimat som knappt går att spela fotboll i, men med alldeles för mycket pengar.

Först mutade landet till sig VM. Det är de knappast ensamma om att gjort, men i inget annat fall har det varit så tydligt avgörande. Ingen, absolut ingen, skulle komma på att lägga ett fotbolls-VM i Qatar om det inte vore för de stora mutorna. Men än värre är att över 6 500 gästarbetare har fått sätta livet till när de byggt arenorna och infrastrukturen för VM. Det var inget som fanns innan, eftersom Qatar inte är ett fotbollsland, utan det behövde byggas från grunden. Gästarbetare som så länge de överlever bor och jobbar under vidriga och slavliknande förhållande.

Här har Fifa och de förbund som tänker delta i VM ett direkt och fullständigt ansvar. Det handlar inte om landets politik i stort utan hur deras egen tävling förbereds och genomförs.

Det norska och det tyska herrlandslaget har protesterat mot VM i Qatar, nu är det dags för Sverige att hänga på. Nyligen och mycket sent blev diktaturen Belarus av med ishockey-VM 2021. Till sist fick huvudsponsorn Skoda nog, och då gick det fort att flytta. Nu är det dags för såväl de olika nationella förbunden som de stora sponsorerna att sätta press på att även herrarnas fotbolls-VM ska flyttas.

Det svenska förbundet kan inte längre gömma sig bakom att de för dialog och påverkar på annat sätt. Om en bojkott blir av bör Sverige delta i den. Men ett minimum om landslaget deltar är att de tydligt manifesterar mot hela upplägget och för mänskliga rättigheter. Att de inte tysta låter Qatar-VM bli ett ostört pr-jippo för en av de värsta staterna i världen. Ett VM och ett VM-arrangemang som går på tvärs mot allt som fotbollen borde stå för kan inte få genomföras helt ostört.