Freddy satte sig med Timebandit 2 för att se om hon kunde hitta någon användbar information. Det fanns en signal från Timebandit 1, men annars ingenting. Inte ett anrop utan en prick av ljus på den tredimensionalla kartan, som visade var den fanns. Koordinaterna också, förstås.

Men de borde åka till Järv först, och Järv bodde i den där byn. Vad den nu hette. En slingrande väg mellan skogar och någon annan mark utan träd. Låga hus av trä. Längst där borta där vägen svängde hade Nalle bott, och där bodde hans syster nu. Tänk om de hade vetat det tidigare.

En signal hördes, inte från tidsmaskinen utan från tjock, platt apparat som låg på bordet. Skärmen lyste och det stod ”Mo ringer Ida” på den. Freddy tog den med sig ut i köket, där Ida stod och diskade.

– Nån vill prata med dig, tror jag, sa hon.

– Inte med mig, hon har glömt kvar den.

Så telefonen fick ringa medan de hämtade ett par sopsäckar som det stod ”loppis” på i förrådet och gick igenom innehållet. Herregud vad hon hade sparat på ändå, men hon gillade tydligen samma färger och material fortfarande.

– Brorsans gamla tröja, sa Freddy förundrat.

Det var en Oasen-tröja, säkert stickad av Nalle, av ull från fåren som hade betat där utanför.

– Undrar hur den kom hit. Han var väl aldrig här?

Tröjan var maläten, garnet var för sprött för att det skulle gå att laga. Den skulle de få slänga. Men det fanns en sommarklänning som skulle funka, kanelfärgad med stora fickor. Och lite annat som kunde vara bra att ha.

Sen började mobilen ringa igen. Det var en signal som lät från något från nittiotalet, och telefonen var stor och hopskruvad med vanliga stjärnskruvar, men hon kunde öppna den med sitt tumavtryck.

– Hej, det här är … hemma hos Ida, sa Ida.

– Jag heter Järv, sa rösten i andra änden.

Det var en lite knarrig och avvaktande röst.

– Sa du Järv? Är du syster till Nalle?

– Ja, och jag vet vem du är. En bekant till min bror i en annan tid.

– Inte så jättebekant, men vi har träffats, sa Ida. Han bad mig att ta reda på hur det har gått för dig.

– Hur det har gått? Det har gått bra, jag lever, sa Järv. Men de tog mig. Briggisarna.

– Otrevligt, sa Ida lamt.

– Det kan man säga, det var nära ögat. Vi hade levt i uppsamlingslägret en månad innan det blev dags, de var inte elaka, det kan man inte säga. Jag tror de tyckte det var synd.

– Vilka menar du?

Det var vakterna i lägret där fångar som skulle skickas upp i sensat samlades. Men det var länge sedan någon hade sett till en sensat. Det hade börjat ryktas att de skulle säljas till produktionsområdena istället och skickas ner i gruvorna. Men så kom delarna till satelliten och de började sätta samman den. Nä, inte vakterna, det kom bottar, så klart, sa Järv. Men de behövde någon som såg till dem, och då hade hon fått uppdraget, för hon hade ju skött bottar förr.

– I nedre infran, förstår du, sa den knarriga rösten i telefonen. Inte anade de att jag skulle kunna göra något som de inte väntade sig!

– Så du blev fri? Men hur hamnade du hos Nalle?

– Det var när de skulle hålla framtidskonferensen. Potentater från hela Himmelska friden. Det fanns ett hot utifrån, nånstans, så de sa till dem att sätta oss i omlopp snabbt, samma kväll. Och vi var så gott som säkra på att bli lämnade i rymden utan mat och luft att andas. Vi var ju inte mycket att ha på en pensat, tjugo gamla käringar och gubbar.

Järv berättade att de hade varit rädda, allihop. Några hade hållit modet uppe, spelat yatzy och sjungit visor. Andra hade spelat in meddelanden till eftervärlden, som de inte kunde sända här. Järv hade tagit ett snack med bottarna, sa hon. De skulle genomföra hela det inprogrammerade schemat, men baklänges.

– Men vad gjorde vakterna då? undrade Ida.

– De var ju inte där, de var vid infran, sa Järv. Det var några stycken där som turades om att patrullera. Och sen fixade jag en kortslutning och det vart mörkt i hela lägret. I villervallan där gick jag bara rakt ut i skogen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Men då … Nej, vet du, nu säger telefonen ifrån här. Om en liten stund stänger den av.

– Okej, men hur mår du? Det var mest det Nalle ville veta, tror jag.

– Mår och mår. Det är väl bra. Men jag saknar Nalle, hälsa det. Du får hälsa till hans hare också, skrockade hon.

Sen bröts samtalet och Ida försökte komma på om hon hade missat något. Om det fanns någon tanke om att de skulle ta med sig Järv, till exempel. Men hur?

Freddy låg på tvären i hängmattan mellan plommonträdet och en stor lönn och gungade med håret släpande i marken. De kanske skulle njuta lite till av sensommarkvällen, tänkte Ida. Och sen? Ta tåget, med vilka pengar då, till den plats där koordinaterna visade att framtidskonferensen hölls, för att försöka få veta vad som hade hänt de andra. Och helst se till att det aldrig hände.