Den amerikanska ekonomen James M Buchanan drev en hård kampanj på 1950-talet för att sprida uppfattningen att allt är tillåtet, bara mer kapital samlas hos de redan rika. I den föreställningsvärlden lever vi än i dag, skriver Ola Gabrielson i sin debattartikel.
Vi kan lösa klimatkrisen om vi bara vill, säger några och jämför med hur världen tillsammans löste krisen med ozonhålet på 1990-talet. Politiker och industri lyckades gemensamt begränsa utsläppen av CFC, de klor-fluor-kemikalier som åt upp ozonet. (Nu för tiden anser forskare till och med att det temporärt räddade världen från skenande klimatkatastrof.)
Och det var ju bra. Problemet med den jämförelsen är bara att den inte stämmer. Vad man kom överens om då var inte att stänga CFC-fabrikerna, utan att istället tillverka andra, mindre skadliga, kemikalier. Kemiindustrin kunde fortsätta tjäna pengar, bara byta några ingredienser mot några andra. Nu, för att kunna rädda klimatet, måste fossilindustrin sluta sälja fossil.
Industrier startas inte för att lösa problem, utan för att tjäna pengar. Allting som går att sälja med vinst är intressant, och mer intressant ju högre vinsten är. Näringslivet är nästan alltid emot förändringar, men om förändringarna höjer eller åtminstone inte sänker vinsten så är de acceptabla.
Vårt ekonomiska system brukar beskrivas som en cirkel, där industrin betalar arbetare för att producera varor som arbetarna sedan köper. Varorna flödar åt ett håll, pengarna åt det andra. Vinsten är som en läcka i denna cirkel, där den som kontrollerar flödet kan ta ut pengar utan att producera något. För att inte cirkeln ska tömmas måste man fylla på med råvaror i andra änden, råvaror som olja och kol, vete och havre, kött och fisk, mineraler, och så vidare – det vi kallar ”naturresurser”.
Ekonomer listade ut att ett sätt att öka vinsten är att snabba upp flödet, att ”öka produktiviteten”. Arbetarna jobbade hårdare och mer effektivt, deras löner ökade, de kunde köpa mer varor, och mer pengar trillade ut genom läckan. De som kontrollerar läckan är nu enormt, obscent, rika.
Samtidigt har det allt snabbare flödet runt cirkeln tuggat i sig allt mer av vår planets naturresurser, allt från stenar till levande djur. På bara 40–50 år har vi konsumerat så mycket av planeten att den håller på att ta slut. Alla har hört att vi svenskar lever som om vi hade fyra planeter; det betyder bara att vi konsumerar planeten fyra gånger fortare än den repar sig. I samma takt spottar vi ut avfallet från denna konsumtion och det har börjat krascha de natursystem som behövs för att reparera planeten.
Det är uppenbart att vi måste radikalt minska det ekonomiska flödet, både mängd och hastighet, för att ha en chans att rädda planeten. Självklart kommer det att drastiskt minska vad som kommer ut genom läckan. Den vinst som gjort de redan rika till obscent rika kommer att mer eller mindre försvinna. Detta är det stora hotet mot livet på vår planet: De rika vill fortsätta tjäna pengar.
Vi lever i slutfasen av en revolution, den globala nyliberala revolution som James M Buchanan planerade på femtiotalet tillsammans med andra högerrevolutionärer, och sedan genomförde med finansiellt stöd av några amerikanska miljardärer. De har med långsiktig och målmedveten kampanj lyckats få oss andra att ”förstå” att det är viktigt att de rika blir ännu rikare. Alla medel är tillåtna: Från styrning av Hollywoodfilmer, musik, och media hela vägen till militär invasion och massmord i länder som försöker täta läckan. Vi har kollektivt, efter år av intensiv högerpropaganda, flyttat ”Overtonfönstret” långt åt höger. Åsikter som var extrema för ett par generationer sedan är nu helt normala, och tvärtom.
Men som nästan alla revolutionärer genom historien struntade Buchanan och hans kumpaner i sidoeffekterna av sin revolution. Fattiga länder, liksom de fattiga i rika länder, blev ännu fattigare. Våldet ökade i hela världen, liksom sjukdomar och mental ohälsa. Och så vidare. Värst är ändå de enorma skador som deras nyliberala revolution orsakat på vår planet. De lyckades flytta det mesta av världens naturtillgångar till ett litet antal rika, men i den processen har de gjort att mycket av dessa tillgångar blir värdelösa. Snacka om att skjuta sig i foten!
Det riktigt sorgliga är att de lyckades så bra med sin propaganda. Än i dag, trots alla varningstecken om katastrofen som rullar in, fortsätter våra beslutsfattare att skydda ”tillväxten” och de rikas rätt att bli rikare. Fossilbolag ges nya tillstånd för utvinning, bankerna bidrar gärna med finansiering, och ”vanliga” människor förolämpar och hotar dem som försöker stoppa förstörelsen. Vi lever fortfarande, och kommer antagligen att dö, i Buchanans fantasivärld.
