Ett automatvapen riktas mot henne. Sedan följer en timme på mage på den regnvåta asfalten. Med stormningen av Schillerska gymnasiet dog Maria Hulths aktiva politiska engagemang.
– Om man inte bråkar med polisen så blir man inte utsatt.
Det trodde den då 22-åriga Maria Hulth när hon åkte till Göteborg uppfylld av samma känsla som så många andra: Nu förändrar vi världen.
När kravallerna bröt ut höll sig hon sig undan, liksom de andra i den lilla vänsterfeministiska gruppen Lena. Vid den sista stora demonstrationen bar hon en skylt med texten ”Lena kastar inga stenar”. När det sedan drar ihop sig till en sammankomst på Järntorget utan tillstånd avstår hon och stannar på Schillerska gymnasiet där hon bor.
Klockan är strax före 22 när hon ser den nationella insatsstyrkan springa in på skolgården utanför. Ett ögonblick senare slås dörren till klassrummet där de befinner sig upp och ett automatvapen riktas mot henne.
– Jag känner ansvar för min 17-åriga kusin och lägger armen om honom, varpå polisen skriker ”släpp varandra”, minns hon.
Skakar av rädsla och adrenalin
En och en förs de 78 personer som befinner sig på Schillerska ut och tilldelas en plats på mage på den regnvåta asfalten. Hon är lyckligt lottad som har både skor och jacka på sig efter att ha spelat fotboll på skolgården en stund tidigare.
Ändå skakar Maria Hulth, av rädsla och adrenalin. En polisman kommenterar det hånfullt. Över hennes huvud skäller polishundarna.
– Jag är fortfarande rädd för hundar, särskilt schäfrar.
Bredvid henne ligger en kille som inte pratar svenska. Han försöker säga något, protestera. Då dänger en av poliserna batongen i hans huvud. ”Smärta är ett internationellt språk”, hör Maria Hulth polismannen säga.
– Dagen efter såg jag en blodfläck där killen legat, säger Maria Hulth.
Nästan en timme ligger de på marken. Sedan släpps de, men får inte komma in i skolan. Maria Hulth och hennes vänner sitter på en restaurang i närheten tills den stänger klockan ett. Sedan vandrar de runt i staden innan de får hjälp av Röda korset som ger dem filtar och choklad. De lånar en telefon och får sova på golvet hos någons bekant.
"Hjälpt mig förstå andra grupper"
Hon minns orden som gastas efter dem på gatan: ”Åk hem era djävlar”. De gav henne insikter.
– Det är enda gången i hela mitt liv jag fått känna på att vara en representant för en grupp, vilket är vad många ständigt får göra. Det har hjälpt mig förstå andra grupper och hur priviligerad jag är, säger Maria Hulth.
Dagen efter kom de tillbaka till Schillerska, deras saker var orörda. Inget spår av att polisen letat efter vapen eller bomber.
– De fattade att vi inte var terrorister, det var bara ren hämnd.
De fyra poliser som åtalades för tjänstefel efter insatsen friades. Däremot hörde Maria Hulth till dem som senare beviljades skadestånd. Där och då framställdes polisinsatsen under EU-toppmötet dock som hjältemodig. Det bidrog till att ta död ett aktivt politiskt engagemang.
– Polisen hade fått rosor och ingen trodde på oss. Jag klarade inte av att diskutera politik.
Till någon politisk rörelse har Maria Hulth aldrig återvänt. Men insikterna om makt och underordning har hon burit med sig in i yrkeslivet, i rollen som utbildare inom jämställdhet och normkritik.
Läs mer:
20 år efter Göteborgskravallerna: Hoppet dog – kampen lever
Detta hände under Göteborgskravallerna 2001 – dag för dag
My stängdes in på Hvitfeldska gymnasiet under Göteborgskravallerna: ”Vi blev hatade”
Kraftiga brister i skildringen Göteborgskravallerna: ”Medier var helt okritiska”
