Berättelsen om situationen med vaccin i världen i dag är mångfasetterad och trådarna är många att hålla i huvudet. Det sticker i ögonen att flera länder, som USA och Kanada, öppnat upp för att vaccinera barn innan Covax ens nått sitt första minimala mål av 3 procent, det vill säga, man har inte ens hunnit vaccinera sjukvårdspersonalen i de länder som ingår i programmet. Målet på 20 procent innan året är slut framstår som allt mer främmande. 

Samtidigt händer det något annat. Innan G7-länderna samlades nu i helgen lovade USA att donera 500 miljoner doser till Covax. Resterande länder matchade det och G7-länderna kommer nu donera en miljard doser.

Det är både bra och alldeles för lite. Samma sju länder har redan köpt upp över en tredjedel av världens alla vaccin till dags dato och det är bara några veckor efter att EU meddelat att man köpt ytterligare 1,8 miljarder doser från Pfizers framtida produktion (40 miljoner av dessa kommer gå till oss, i Sverige). Löftena handlar dessutom inte om i dag, eller i morgon, eller innan man vaccinerat klart sina barn, utan den stora mängden doser levereras någon gång under nästa år.

För att ge lite exempel: Innan årsskiftet kommer USA leverera 200 av sina 500 utlovade miljoner doser och UK kommer leverera 30 av sina 100 miljoner. Det är alltså ett spel med löften om framtiden, och som sådana är löftena alldeles för svaga. IMF och WHO gick ut med ett gemensamt uttalande, veckan innan G7-länderna skulle samlas, om att de för 500 miljarder kronor skulle kunna vaccinera 60  procent av världens befolkning till juli nästa år. Alternativkostnaden är enorm. Då blir löftet om 1 miljard doser, som i huvudsak levereras någon gång i framtiden, väldigt futtigt.

Parallellt rullar en annan boll vidare. Vad som började som ett både motarbetat och tystat förslag från Indien och Sydafrika inför att Världshandelsorganisationen (WTO) skulle samlas i oktober i fjol, om att man skulle åsidosätta immaterialrätten kring covid-19, stödd bara av några få länder och hälsoorganisationer såsom Läkare utan gränser, har långsamt vunnit allt mer gehör. När så WTO skulle samlas i mars, var det plötsligt stöd av WHO, 100 länder och kongressledamöter såväl som parlamentsledamöter i USA och EU.

Efter det har USA meddelat att man stödjer det och för bara några dagar sedan meddelade Europeiska parlamentet detsamma. Parlamentet beslutar inte om EU:s hållning, men budskapet är starkt och tydligt. Det blir inte sämre av att WTO i onsdags beslutade att ta upp förslaget för debatt.

I Världshandelsorganisationen måste alla länder vara eniga, det är långt dit. Och på vägen tappar vi enormt mycket onödig tid, Indien hoppas att man ska kunna avsluta diskussionerna i slutet av juli. Men länderna som är emot blir allt mer isolerade och vi har all anledning att känna oss hoppfulla. Går det igenom skulle det kunna bli en ordentlig gamechanger.

Pandemin har visat på de enorma orättvisorna som finns i världen, hur stor skillnad det är på att vara rik och fattig, i levnadsvillkor. I livschanser. När Skottland och Sverige funderar på om vi ska vaccinera friska barn med väldigt låg risk för allvarligare konsekvenser än lite snuva kämpar ovaccinerade sjukvårdare i fattiga länder vidare med livet som insats. Vi får inte glömma det, men vi ska inte heller blunda för att långsamt finns det hopp, inte om rättvisa, men åtminstone om lättnader, även för de allra allra fattigaste.