Tillgänglighetens motstånd är ett treårigt projekt som bedrivs vid Lunds och Malmös universitet, vars övergripande tema är det faktum att riktlinjer för tillgänglighet finns inskrivna i lagar men att de ofta inte efterlevs. I en antologi publicerad inom ramen för projektet har de ansvariga forskarna skrivit och sammanställt material som dels skildrar hur vardagen ter sig för den som lever med funktionsnedsättning, dels utvecklar teoretiska modeller för att förklara det glapp som ofta uppstår mellan lagstiftning och verklighet.

Kristofer Hansson, universitetslektor vid institutionen för socialt arbete vid Malmö universitet, ägnar sin forskning åt kollektivtrafik, urbanisering och digitalisering.

– Digitaliseringen framställs ofta som något som ska göra livet enklare och mer tillgängligt, men många gånger gäller det inte alla. Den digitala produkten framställs inte sällan med utgångspunkt i en idealiserad bild av resenären eller konsumenten, medan den som till exempel har nedsatt syn eller använder permobil stängs ute och inte kan ta del av det som egentligen skulle göra saker mer tillgängliga, säger han.

Privata intressen breder ut sig

Det är en utveckling som i många fall drivs på av privata intressen, där avsändaren inte alltid har alla perspektiven med sig, fortsätter Kristofer Hansson, och det är ett scenario som även reproduceras i det offentliga rummet.

– Å ena sidan har vi en utveckling där vi talar mer om tillgänglighet och delaktighet, och det skrivs in i lagar och politiska utfästelser. Samtidigt finns en direkt motsatt riktning, där till exempel allmänningar i staden försvinner genom att man antingen förtätar staden eller upplåter ytorna till privata intressen där inte alla får möjlighet att ta plats på samma villkor. Ekonomiska intressen går före den politiska viljan.

När det gäller kollektivtrafiken är det uttalat att den ska vara tillgänglig och att resan ska vara säker.

– Men jag har både hört det återberättat och sett det själv att personer i rullstol eller permobil ofta hamnar utanför, antingen för att tekniken strular eller så utsätts de för direkta skällsord från exempelvis busschauffören.

Politisk kamp

Det tröga framåtskridandet kan också förklaras med intressekonflikter som uppkommer i kölvattnet av andra strävanden. När vi exempelvis går över till mer kollektivtrafik av miljöskäl, görs ibland förändringar som istället gör färdmedlet mindre attraktivt för sårbara grupper, som att tåg inte stannar vid alla stationer för att det ska gå fortare. Lekplatsen är ett annat exempel.

– En tillgänglig lekplats kanske framför allt ska ha en sådan här gummimatta över hela området, där är det lätt att rulla in en rullstol, det underlättar för den som har svårt att gå och den dämpar fall. Samtidigt går utvecklingen mot att inte använda gummi, så man har börjat använda flis istället och då blir det genast svårare, säger Kristofer Hansson.

Från vilket håll ska man angripa de här problemen? 

– Frågorna måste lyftas på politisk nivå, det pratas alldeles för lite om det. Vi måste på allvar se det som en politisk kamp. Vi har en miljö vi ska ta hänsyn till, men vi måste också kunna jobba med de här frågorna. Man blir aldrig klar, det kommer alltid finnas hinder och det kommer nya, men har vi bestämt att vi vill ha det här samhället måste vi återkomma till frågan.

Läs mer: 

Bristande tillgänglighet på bussen: ”Bemötandet ger känslor av maktlöshet