IPCC:s klimatrapport som kom ut i augusti i år slår larm om hur både klimatkris och artutrotning hotar människans existens. Detta är inget nytt, det har kommit larm på larm av denna typen så länge jag kan minnas. Ändå fortsätter vi föra en klimatpolitik som handlar mest om att vinna tid för att hitta på ny teknik som ska göra att den rika delen av världen kan leva vidare på samma sätt som nu med höga utsläpp och en enorm konsumtion. Trots att larmen blir allvarligare för varje år segar det efter med viljan att faktiskt ställa om systemet och göra den radikala förändring som behövs.

Nyligen startade fackföreningen Fredagsförbundet (efter Fridays for future) som gör reklam med att det är gratis att vara med, men man får heller inte minsta förmån. Målet är att nå 80 000 medlemmar och då gå ut i strejk ihop med världens olika skolstrejker varje fredag med förhoppning om att pusha politikerna till en mer radikal miljöpolitik. Parallellt med detta har olika politiska samarbeten börjat byggas och växa för att förändra politiken genom gräsrotsarbete och nya partier. För att miljöfrågan helt enkelt inte tas på allvar av styrande politiker som värnar mer om företagens vinster än att vi ska ha en planet som går att överleva på.

Jag upplever dock att jämställdhetsperspektivet försvinner i detta. Det talas om behoven av omställning men lite energi läggs på analyser av varför det är ett sådant motstånd (utöver vinstdrift). Ser vi till statistik och forskning är det kvinnor som vill ställa om och ta ansvar. Männen vill fortsätta som om inget hänt och snacka ner problemet med klimatkrisen. Det är männen som vill fortsätta köra bränseslukande bilar och motsätter sig elbilar. Männen som vill äta mängder av kött. Männen som ratar sallad och grönsaker och vegetariska alternativ. Männen som vill lita till teknologi och innovation för att slippa tänka om.

Det finns också en krock mellan det som ses som ”manligt” versus mjuka värden som ses som ”kvinnliga” och därmed mindre värda.

Flera hjälporganisationer har program som är specifikt riktade mot flickor och kvinnor. Detta för att forskning visat att när stödet ges till män satsas det på kortvariga lösningar som ger avkastning i stunden. När kvinnorna får stödet satsas det på långsiktiga lösningar med hela samhällets bästa i fokus. Mönster som alltså går igen i klimatfrågan, lokalt i Sverige såväl som globalt.

För att få en klimatpolitik värd namnet behöver vi alltså prata än mer om jämställdhet och stöd till kvinnliga krafter för förändring. Att ställa om till en hållbar miljöpolitik innebär också att bekämpa både könsmaktsordningen och rashierarkier. Det vill inte vita män höra talas om. Vi måste våga ändå, annars fortsätter snart Moder Jord att snurra utan mänskligt liv.