På ett novembermörkt Rågsveds torg cirkulerar en vit ordningsvaktsbil utan uppenbar oordning att reda ut. Mittemot Oasen, en krog uppkallad efter den ungdomsgård Ebba Grön debuterade på, ligger falafelrestaurangen Amo. Utöver skyltfönstrets lite punkigt stavade dekaltext ”Bästa falafel i hela Sveriege” sticker Amo snarare ut som prydligt, med sterilt vitkaklade väggar, kall belysning och några kopparkittlar som enda utsmyckning.

Svartklädd personal håller borden i marmorimitation klanderfritt avtorkade, och sticker hummusdippade falaflar i händerna på väntande matgäster. Många tycks vara vänner eller stammisar, men nya besökare får ett lika vänligt bemötande.

I ett foto på restaurangens Facebooksida syns en nöjd Mathias Dahlgren fotografera sin fatteh bel-samneh, en skål med bröd och kikärtor i yoghurtsås, toppade med nötter och smält smör. Det är en av Amos fyra laktovegetariska rätter, som tillsammans med fyra helt växtbaserade dito utgör menyn. Allt är lagat från grunden. I det öppna köket finns varken frys eller mikro.

Men när vi vill testa den veganska versionen av vad kändiskocken åt finns den inte att beställa. Det blir en foul bel-zeit i stället – en skål långkokta bondbönor med tahini. Och en hummus bel-falafel, såklart. I väntan på att maten ska bli klar bjuds starkt te som späds med hett vatten till önskad beska.

Dryckeskylens utbud imponerar inte (tänk mineralvatten och Zingo), men å andra sidan har personalen för vana att inte ta betalt för innehållet. Vad vi dricker är hursomhelst snabbt glömt, när den första falafeln krasar mellan tänderna. Donutformad för att maximera den oerhört krispiga ytan, som är späckad med sesamfrön och rymmer ett milt kryddat, fluffigt innanmäte. Nyfriterad och fulländad.

Hummusen som kommer med falafeln är len av tahini och oljetoppad som sig bör, men inget minnesvärt smakmässigt. Tillhörande grönsaksfat lyser upp bordet, med grön hel chili, tomater, rödlök, oliver, mynta och salta pickles. Rätten äts i libabröd, som med fördel hade kunnat värmas upp. Och att servera dem i plastpåse – känns inte det lite … pandemiskt?

Ett erkännande: Med falafelbakgrund från Lund, Malmö och Berlin är min syn på rätten oortodox. Jag omfamnar tillbehör som ugnsrostade grönsaker och såser som sätter egen prägel. Amos syrianska falafeltallrik ger i stället traditionella, rena smaker och färska ingredienser. Ingen stark sås med oklart innehåll, däremot hel chili som du själv får dosera. Du ser vad du äter.

Mer överraskande är då foul bel-zeit. En skål bondbönor må låta dötrist och tråkigt, men den har en oväntat frisk citronsmak som gifter sig fint med olivolja, tahini, vitlök och spiskummin. Ät den i bröd tillsammans med salta pickles, för en oljedrypande men välkomponerad upplevelse. Eftersom den är mycket mättande rekommenderas du att dela din foul med någon.

Det gäller egentligen samtliga rätter, utom kanske falafelrullen, som Amo kallar sandwich. Enligt menyn ingår yoghurtsås, men den går att få vegansk, dock utan vegoyoghurt. Rullen har en för falafelvärlden unik egenskap: den håller tätt under ätandets gång. Själv hade jag hellre prioriterat mer sås. Och rostat rullen i smörgåsgrill. Förutom att det gör libabrödet krispigt bevaras värmen bättre, för alla som tar med sig maten härifrån. Det gör de flesta.

På ett av borden intill vårt kämpar ett dejtande par mot takbelysningen. När killen förklarar på engelska att det smakar som när han växte upp blir det än mer tydligt: Till Amos går man för maten.