Det är en strålande morgon som gjord för naturupplevelser när jag kliver av Upptåget i lilla Marma söder om Älvkarleby i norra Uppland. Härifrån behöver tåget bara fyra minuter för att nå Älvkarleby, men jag ska vandra den 13 kilometer långa etapp 16 på Upplandsleden i skogarna längs Dalälven – en tur som kommer att ta mig tre och en halv timme.

Nu håller vi på att knyta ihop de tre etapperna söderut från Gysinge med den del av Upplandsleden som går söderut från Siggefora ner förbi Enköping. Förhoppningsvis kan den öppna officiellt redan nästa år. Ledmarkeringarna är redan på plats, men det behövs annat också – som rastplatser, säger stiftelsens friluftschef Karolina Vessby.

Från Marma station är det några hundra meter genom ett mysigt villaområde ner till Dalälven och Upplandsledens första vägvisare. Leden är tydligt markerad med orangea pilar av trä och målade band runt träd och stolpar. Jag sätter av längs en fin stig mellan älven och ett par fritidshus. Efter ett tag försvinner husen och skogen tar över.

Dalälven är Sveriges näst längsta älv och här längs gränsen mellan Uppland och Gästrikland bildar den en rad sjöar. Dessa delar av Dalälven har blivit rikskända för somrarnas myggplåga, som man numera framgångsrikt håller stången med biologisk bekämpning. Men trots att termometern bara visar tre grader denna morgon märker också jag av myggsurret så fort jag stannar mer än någon minut.

Fullt med mygg som sagt – men leden är helt folktom. Jag klättrar upp i ett fågeltorn för att spana efter någon av de många örnar som brukar hålla till här, men ser bara en flock grågäss på en klarblå vattenspegel. Det är fortfarande lite grönt, men mest olika nyanser av gult, som på sina håll övergått i ett crescendo av sprakande orange eller rött.

Det är fortfarande utmärkta svamptider och när jag lämnar stigen hittar jag snart taggsvamp och trattkantareller som får åka ner i en medhavd påse överst i min lilla dagryggsäck. På en sådan här dagstur behöver man inte så stor packning.

När det efter en timmes vandring börjar kännas lite ensamt i skogen livar ett ljudligt ”tjirrevipp” upp. En ekorre halvt dold bakom en tallgren två meter bort hälsar glatt – eller om den bara markerar att jag har kommit lite för nära.

Att vandra längs Upplandsleden är inte alls som att vandra i fjällen. Ser man till det praktiska måste man exempelvis bära med sig sitt vatten och planera var man ska fylla på flaskorna, något som etappbeskrivningarna på Upplandsstiftelsens hemsida upplyser om. Ur upplevelsesynpunkt är vandring i Uppland kul framför allt för variationen – lövskog, barrskog, fält, byar och sevärdheter väntar, ibland alltihop på en och samma sträcka. Och i stället för fjällens mäktiga höjdskillnader och storslagna vyer får man njuta av de små detaljerna – som extra frodig mossa, solglitter i lövverken, röda små stugor, fält som just plöjts eller snart ska skördas, fågelsång och udda växter.

En udda växt – i varje fall för mig – är skavfräken som bildar mattor längs stigen när den går genom Gropholmarnas naturreservat. Det känns som att gå i en exotisk bambuskog i miniformat.

Vid ett vindskydd i naturreservatet möter jag en Gävlefamilj med vuxna barn och barnbarn:

– Det är ju en så fin dag så vi kände att vi måste komma ut i naturen, säger Örjan Olsson medan han pysslar med elden inför korvgrillningen.

Runt lunchtid har solen hunnit värma på riktigt bra så jag slår mig också ner på en bänk med utsikt över älven och äter mina mackor och min sallad. Sedan går det ganska lätt sista biten in till Älvkarleby, där leden slingrar sig över flera av kraftverksdammarna ut till Laxön. Ön har fått sitt namn från den tid före kraftverken då laxfisket och sågverken var de viktigaste inkomstkällorna här. Det stora kraftverket stod klart 1917 och numera fylls huvudfåran av forsande vatten bara på fallens dag på försommaren varje år. Men när jag vandrar på Laxön kommer jag förbi flera fina forsar där vattnet faktiskt får strömma fritt.

Laxön var militärt område i drygt hundra år från 1880, då ingenjörstrupper bland annat tränade på att bygga broar här. I dag är de fina trähusen upprustade och hyser allt från kulturarbetare och hantverkare till vandrarhem. Och ett fik – perfekt, för vem säger nej till kaffe och bulle efter en dag i skogen?

——-

Upplandsleden

För närvarande består Upplandsleden av 31 etapper. Därtill finns 14 rundslingor – som ska bli fler enligt Upplandsstiftelsen.

• En kort och fin rundslinga är den i Österbybruk. Den är bara sex kilometer lång, men går förbi både herrgården, de fina arbetarlängorna och det som finns kvar av järnbruket. Därefter stryker den tätt intill Stordammen innan den vänder norrut in i skogen och så småningom tillbaka till brukets hjärta.

• En annan rundslinga för den historie- och kulturintresserade utgår från Skokloster, Sveriges finaste och bäst bevarade barockslott. Planera gärna vandringen så ni hinner med en guidad tur på slottet, där det mesta av originalinredningen bevarats. En bonus är att slingan går i mycket runstensrika trakter.

• Upplandsstiftelsens Karolina Vessbys egen favoritsträcka är etapp 3 mellan Fjällnora och Länna, öster om Uppsala: ”Den är kuperad och väldigt varierad trots att den bara är drygt sex kilometer” säger hon.

• Flest vandrare får man räkna med på den allra första sträckan som anlades, 1:0. Den går längs Uppsalaåsen från Studenternas idrottsplats inne i Uppsala till villaförorten Sunnersta. En fin milslång tur. Går man sommartid sitter ett dopp på Lyssnaängsbadet fint.