För nästan på dagen ett år sedan skrev jag en text till internationella kvinnodagen. Den handlade om hur hur feminister behövde akta sig för att falla in i det högerpopulistiska, auktoritära ledet. Hur vi kvinnor aldrig får lura oss själva att hårdare tag, mer moralism och strängare regler är politiska åtgärder som någonsin skulle gynna oss i längden. Oavsett hur många gånger vi får höra att vi borde vara rädda, tacksamma och undergivna de starka män som bara vill skydda oss.

När jag tänker tillbaka på den texten och ser på de svenska partiernas kommunikation för årets kvinnodag, känns den minst lika aktuell.

Tre av partierna – Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – hade kvinnors rädsla för att utsättas för överfall som främsta punkt i sin kommunikation. KD nämnde specifikt utvisningar av brottslingar. SD gick i vanlig ordning hela vägen in i kaklet med ett bildmakro där de fick stapla laddade ord som könsstympning, gängvåldtäkter och det alltid lika charmiga ”balkongflickor” på varandra i fetstil. Färgskalan från blått till brunt är inte en av mina favoriter.

Även om vi bortser från att de här förslagen är mestadels verkningslösa som bäst och rasistisk skrämselpropaganda som värst, slås jag av hur få av partierna som lyckades med att leverera ett 8 mars-budskap som faktiskt kändes brett och relevant.

Överfallsvåld är en så försvinnande liten del av svenska kvinnors vardag, bortsett från den oro vi bär på till följd av sagda skrämselpropaganda. Jämfört med frågor som daglig sexism på arbetsplatser, lönegap och lågstatusjobb, fördelning av ansvaret i familjen, rätten till kroppslig integritet, jämlik vård och flera andra frågor, är det en droppe i havet.

Att prata om att straffa våldtäktsmän hårdare är en reaktiv politisk ickelösning på ett problem som sitter så djupt rotat att vi kanske tappat hoppet om att lösa det. Den typen av uppgivenhet är inte vad jag vill tänka på på internationella kvinnodagen.

Särskilt i år, när coronapandemin har blottlagt flera av samhällets strukturella problem, borde det finnas bättre saker att prata om. Hur bostadspolitiken tvingar kvinnor att stanna hos misshandlande partners. Hur anställda i den kvinnodominerade vårdsektorn går på knäna, och klassklyftorna blir allt tydligare även mellan kvinnor och män.
Kvinnor tenderar att tjäna mindre och ha mindre besparingar. De är ansvariga för en större del av hemarbetet och tar oftare ansvar för sjuka familjemedlemmar istället för att jobba. Dessutom är de flesta ensamstående föräldrar kvinnor.

Lag och rätt, tillsammans med den ack så uttjatade invandringen, har varit den dominerande frågan politiskt på tok för länge. Det finns ingen anledning att vi ska låta den ta över även hela den feministiska diskussionen, när det finns andra frågor som påverkar oss alla på ett materiellt plan.

8 mars bör vara en dag för kamp och solidaritet. Ilska och jämställdhetsvisioner. Inte en dag där sorgset leende politiker lovar att sticka åt mig ett tröstpaket med utvisningar och extra hårda straff om jag skulle bli utsatt för en överfallsvåldtäkt.