Det är lätt att göra sig lustig över fumliga, bonniga kommunalpampar. Det finns såna, men dessvärre är det inte en avvikelse från normen med marknadsanpassning, utförsäljningar och märkliga reklamkampanjer som kostar enorma summor. Det nya Sverige spelar enligt nya regler. Marknadens. Eller snarare fantasin om marknaden. Den våta drömmen om att förvandla sin kommun till en tummelplats för rikt folk.

I Draksådd berättar reportern Christian Daun om olika äventyr i olika kommuner som bestämt sig för att det är dags att de hamnar på kartan. Han gör det med lätt hand och med en hel del tillbakahållen komedi. Det handlar bland annat om det märkliga hotellkomplexet Dragon Gate utanför Älvkarleby och mångmiljonfiaskot Medeltidens Värld i Götenet, men också om den trista verkligheten bakom sådana ryck. Om kommuner som håller på att tyna bort helt och hållet, trots käcka sloganer.

Makthavare ute i kommunerna har all anledning att vara oroliga och eftersom vårt land överlämnat ansvaret för det mesta till marknaden (läs: ett fåtal kapitalstarka individer) så har de inte så mycket val än att göra det de kan på egen hand. Det framgår tydlig när Daun beskriver sina möten med något som verkar vanvettigt. Tack vare den effektiva självdistansen och drivet i hans berättelser framstår han inte som en smarting som kommer ut till bonnläppar som inte vet sitt eget bästa.

Lustigt nog har jag en djupare relation till tre av de kommuner han berättar om. Ludvika, Skinnskatteberg och Fagersta. Kommuner i Bergslagen som varit gravt socialdemokratiska och till och med vänsterpartistiska i fallet Fagersta. Det är bruksorter där facket och andra folkrörelser är starka, samhällen som överlevde rostdöden och statens nyliberala svek, men som kämpar hela tiden för att hålla kvar sin befolkning och företag på orten. Det är inga idioter som styr på de ställena. För bara några decennier var de fortfarande en del av grunden som vår välfärd byggde på. Idag kämpar massor av dessa kommuner med sin direkta överlevnad.

Desperata människor gör desperata saker. Älgsafari låter helpuckat, men vad gör man? Att lägga ner hundratusentals kronor på en slogan som en femåring kan få ihop kan verka ännu galnare, men när andra kommuner har skaffat sig ett coolt motto gör det skillnad, i ett kapitalistiskt samhälle är det svårt att upprätta en egen liten solidarisk republik, i synnerhet när ingen annan vill vara solidarisk med en.

Draksådd är en alldeles förträfflig reportagebok av den sort som ger insikter utan att formulera dem. Språket är levande och charmigt, förutom att Daun envisas med att skriva ”slogans” i plural. Det är inte helt fel, men för mig stör det läsningen då och då.