Jag gillar att laga saker. Ibland går det till överdrift. I kollektivet jag levde i många år fick det namnet ”Jerker Jansson-lösning”. Lite elakt skämt. Lite sanning. Förenklat snackade de om idéer som löser ett problem för stunden men skapar nya längre fram. Kan inte säga att jag uppskattade att personifiera ett fenomen som inte är direkt positivt, men skämtet innehöll en kärna av sanning. Så jag försöker tänka igenom mina lagningsprojekt lite grundligare. Framförallt fundera på om någon kan bli skadad om lagningen inte håller.

Det handlar om lagningsfilosofi, om jag får ta till ett så stort ord. Om att acceptera att du aldrig egentligen kan laga ett föremål. Du skapar ett nytt utifrån spillrorna av det gamla. Jag har en björn i porslin som jag fått efter min farmor. Den gick sönder i en slarvig flytt och jag har aldrig kunnat tänka på den på samma sätt sedan dess. Lagningen syns knappt, men ett litet sting av dåligt samvete drabbar mig varje gång jag ser den. Den är nu den trasiga porslinsbjörnen och det får jag lova att acceptera.

Men kemiindustrin vill få oss att tro att det går att på något magiskt sätt reinkarnera ett trasigt föremål. Och de vräker på med kemikalier som ingen egentligen vet vad de gör med oss. Människor har inte koll. Då skulle vi inte upptäcka oupphörligen att saker som vi har nära kroppen eller till och med äter är megafarliga, trots industrins löften om motsatsen. Det är det industriella samhällets stora svaghet. Blindheten för de tekniska lösningarnas baksidor. Vi löser de utmaningar som teknologin skapar med ännu mer teknologi. Jerker Jansson-lösningar på speed. Missförstå mig inte. Jag ogillar teknik lika lite som jag ogillar min egen praktiska förmåga. Jag tror att tekniska lösningar är nödvändiga på många av våra problem, men en del av de stora problem vi brottas med beror på att vi inte kan och vill se hur teknologin gjort oss till sin fånge. Resultatet är kontinenter av död plast i världshaven. Berg av radioaktivt avfall som ingen riktigt vet vad vi ska göra av. Ett galloperande klimat på grund av för stort energiuttag.

Så vad har det med lagning att göra? Mycket. Det är en sak att säga att man vill ha en förändring, en annan att delta i den. Principer hänger i sin egen lilla rosa värld av goda tankar och fina ideal, men inga verkliga förändringar sker utan att människor faktiskt gör något. Du och jag och alla andra med. Och jag har börjat störa mig på att här finns ett område där jag kan bli bättre. Sluta med snusklim. I alla fall där det funkar.

Vad är lim?

Nationalencyklopedin definierar lim på snofsiska som ”högmolekylärt bindemedel för sammanfogning av två föremål”. Långa, komplicerade molekyler som klibbar ihop och kan hålla samman två ytor. För att få dem på plats löser man upp dem med lösningsmedel. När lösningsmedlet avdunstar sitter det där klibbiga och komplicerade kvar. Förhoppningsvis.

Vi snackar om allt från kontaktlim till bisarra tvåkomponentslim. Såna som luktar kemi. För så är det. Mycket av ingredienserna får man från den petrokemiska industrin. Och där finns det som bekant gott om ämnen som är långt ifrån bra för folk. Men stärkelse, som till exempel potatismjöl i tapetklister, klockar också in där. Själva idén med det där med långa molekyler eller fibrer är ju bra. Som armering i det lilla.

Där finns en bra utgångspunkt för att fixa sin lagningskarma. Insikten om att lim inte alls behöver betyda kemisk harmagedon på tub. Jag förutsätter också att vi håller oss borta från lim som innehåller djurprodukter. En del lim görs av delar av djur, bland annat skeletten. Det finns lim att köpa som är miljövänliga, baserade på växtprodukter, främst av typen trä- och skollim. Men att göra själv är alltid lite extra kul.

Pressa samman är nyckeln till framgång

Det spelar egentligen ingen större roll hur bra ett lim är om du inte pressar ihop ytorna ordentligt. Bäst är att använda tvingar eller liknande, men att lägga något tungt på föremålet som ska lagas eller bara hålla ihop brottet länge kan göra hela skillnaden. Att låta ytan på limmet torka en aning kan också hjälpa, men räkna då med att de båda sidorna hugger tag i varandra snabbt och att det kan bli svårt att göra små justeringar i efterhand. Kontaktlim fungerar i synnerhet så, men det tillhör onekligen de där produkterna som jag vill minska i mitt liv.

Annars är det viktigt att se till att ytorna är så rena som möjligt, slipa dem gärna lite med sandpapper så får limmet bättre grepp också.

Tapetklister

Tapetklister är inte det starkaste limmet, men det är ett av de enklaste, billigaste och minst miljöskadliga. Det är inget starkt lim, men används till att sätta upp tapeter, göra papier maché, göra egen färg, laga saker i papper och kartong. Klister från en butik kan innehålla konserveringsmedel och andra kemikalier som kan påverka allergiker framförallt, den som ska tapetsera ett rum ska nog fundera på att göra eget lim. Det går att göra lim av en massa andra sorters stärkelse, majs är vanligt till exempel, kolla runt på internet för inspiration.

RECEPT

• 4 dl vatten

• 0,5 dl socker

• 1,5 msk potatismjöl

Koka upp hälften av vattnet med sockret i en kastrull. Blanda potatismjölet i andra hälften av vattnet och häll ner i kastrullen långsamt under kraftig omrörning eller vispa. Det bildas lätt stora klumpar annars. Men var försiktigt. Limmet blir lätt som kokande lava, sprätter åt alla håll och klibbar fast. Låt det hela koka upp igen. Fortsätt röra, men lite lagom. Ta bort från spisen och låt klistret svalna.

Gummi arabicum

Nu öppnar vi dörren till hundratals år av historia. Att mjölksaften från trädet acacia senegal har en massa praktiska tillämpningar upptäckte folk för väldigt länge sen. Gummit är ätligt och sägs ha en lång rad hälsofrämjande egenskaper. Det används i allt från godis och färg till lim och fotopapper och har varit en viktig handelsvara åtminstone sedan antiken. Vi vet att egyptierna använde det när de skapade sina mumier. Men nu snackar vi lim.

Det första självklara användningsområdet för gummi arabicum är till ätbara saker, limma fast saker på tårtor eller varför inte pepparkakshus, det smälta sockret är inte alltid lätt att jobba med och blir med tiden riktigt äckligt. Gummi arabicum är betydligt mer lagringsbeständigt och smakar inte bittert och bränt. Livsmedelsbestämmelserna säger att det inte får användas i för stora mängder och det finns begränsningar för var det får användas, men forskning säger att det är en okej råvara.

Det finns eleganta pulver att köpa, konstnärsaffärer brukar alltid ha det, men det går också bra att blanda egen. Om du får ett plötsligt behov av att täcka ditt ansikte med glitter till exempel. Blanda pulvret med hett vatten och glycerin och rör om.

RECEPT

• 1 dl gummi arabicum-pulver

• 2 dl vatten

• 2 msk glycerin

Lim av kåda och sav

Det här hetsar upp mig lite extra. Jag har kladdat med kåda sen jag var barn. Lyckan var när man hittade en klump som var lagom klibbig och kunde användas som tuggummi. Kådan stelnar ju till något slags glasartad harts och kan hålla ihop saker bra. I synnerhet i kombination med något som ökar hållfastheten. Traditionellt blandar man ibland i bivax, men det är absolut inte nödvändigt. Kådlim är hårt och måste värmas vid användning. Värmen ersätter lösningsmedlen.

Kådan samlas enklast in från något träd som redan läcker kåda. Skrapa försiktigt bort kådan. Det jobbiga är att rensa den från skräp. Det går att pilla bort en del från färsk kåda, men inte allt, och med tiden stelnar den alltmer. Om du värmer den lite blir den fogligare. Och det ska fungera att lägga kådan i en liten påse och koka i vatten. Då smälter kådan och filtreras på vägen upp mot ytan. När det hela svalnar kan du plocka upp den stelnade kådan. Värm den igen och blanda med hälften så mycket träkolspulver. Blanda ordentligt och forma gärna till en smal stav så att det blir lätt att smälta några droppar över ett ljus. Pressa ordentligt medan limmet kallnar så kan det hålla rätt bra.

Hm, nu undrar jag om man kan göra egna lackstänger till jul på så vis?