Jag letar lägenhet i Östberga, en charmig parabolort som min flickvän vuxit upp, i men som pekas ut som ett av Sveriges mest utsatta områden, en livsfarlig nogo-zon. Varför? För att media har fel. Där kan jag även åka jorden runt i ett 8-våningshus.

Jag lyssnar på podden Nice white parents och tänker på hur koncentrationen av människor i liknande situationer formar ett område.

1963 protesterade en grupp idealistiska vita föräldrar, hoppfulla om framtiden, med sina barn i kampen mot segregationen i New York, mot ett skolbygge vid ett område som skulle skapa en skola med uteslutande puertoricansk-amerikanska och afroamerikanska barn. ”Bygg skolan närmre de vita kvarteren så att våra barn kan gå i skolan tillsammans!”.

Efter politiska påtryckningar för en blandad skola så att de vita barnen inte skulle bli en del av en ”liten medelinkomstklick” ändrades hela planen, skolan byggdes där de ville ha den. Men när den öppnades skickade ingen, inte en enda av dem som protesterat, dit sina vita barn.

”Jag trodde på det här, men jag ville inte offra mina barn för den här saken”, svarar en av dem som drev på detta nästan 60 år senare. Det är en metafor för vad som händer i dag runt hela världen, vi vill ha något som vi egentligen inte vill ha.

Det är resultatet av ett politiskt projekt att man från Östbergahöjden (där 67 procent har utländsk bakgrund och medianinkomsten är 223 163) kan se grannarnas villatomter i Liseberg (där 15 procent har utländsk bakgrund och medianinkomsten är 385 600), siffror enligt Stockholm stad – utan några trendbrott i sikte.

Jag hade kunnat skriva ännu en ointressant text om bland annat politiska åtgärder för minskad etnisk boendesegregation, segregationsprocesser och de politiskt identifierade problemen.

Istället vill jag laborera med en tanke och svära i min omgivnings vänstergröna kyrka och ställa den onda högerns fråga: Varför flyttar inte vi, som uppskattar Sverige som ett invandrarland, dit den etniska mångfalden finns?

Min solidariska omgivning tycker att variation i ett bostadsområde är oerhört viktigt, men i slutet av dagen flyttar de till homogena enklaver. Vi har ju privilegiet att kunna bryta kopplingen mellan hög inkomst och väldigt låg etnisk mångfald och samtidigt få det grannskapet vi vill ha?Varför har jag aldrig bott granne med likasinnade PK-mångfaldsvurmare i Flemingsberg eller Husby?

För att vi vill att marginaliserade människor ska möta oss på vår lyckligt lottade plats, en plats vi tror är halvvägs. Integration på den intellektuella medelklassens villkor i en värld av av Boogaloo-barnvagnar, På spåret och muminmuggar.

Den etniska segregationen, precis som klassamhället, är inte privatpersoners fel, det är felaktiga beslut och avsaknaden av beslut som bär skulden. Den beror inte på enskildas preferenser och val av boendemiljö. Det är en högermyt att privatpersoner kan förändra bostadsfrågan på makronivå, samtidigt tror jag att vi lösa frågan på mikronivå och i slutet av dagen leva i enlighet med våra värderingar och ideal.

Det är inget straff att bo i en parabolort, det är ett privilegium.