DEBATT Har du delat kök har du kanske erfarenhet av ett kylskåp med ansenliga mängder gamla och oätliga matvaror. Kylskåpet kan beskrivas som en gemensam resurs, en allmänning. Alla användare har ett gemensamt intresse av att kylskåpet är städat. Men den enskilde användaren tjänar på att låta någon annan göra städjobbet. Resultatet blir det som brukar kallas “allmänningens tragedi”. Nu innebär inte ett ostädat kylskåp världens undergång – det går förmodligen att leva med. Men så är det inte med alla allmänningar.
Uttrycket allmänningens tragedi myntades av den amerikanske biologen Garrett Hardin som beskrev fenomenet i artikeln “The Tragedy of the Commons” publicerad 1968 i tidskriften Science. Han använder en gemensam betesmark som exempel. Den enskilda brukaren tjänar då på att utöka antalet djur. För varje nytt djur ökar visserligen belastningen på marken. Men eftersom den kostnaden delas med de andra brukarna blir det ändå en vinstaffär. Problemet är att samma logik gäller för varje brukare. Om marken därför är begränsad och det inte finns regler som begränsar antalet djur blir resultatet en tragedi. Som Hardin uttrycker det, “frihet i en allmänning leder till ödeläggelse för alla”. Det finns enligt Hardin i huvudsak två typer av lösningar: lagstiftning och privatisering.
Hardins artikel har fått stort genomslag, men har också blivit kritiserad för att legitimera alltför stark centralstyrning och för att utgå från en alltför pessimistisk människosyn. Nobelpristagaren i ekonomi, Elinor Ostrom, menar till exempel att “allmänningens tragedi är verklig, men inte oundviklig”. Genom studier av allmänningar runt om i världen har hon visat hur olika former av självorganisering på lokal nivå kan skydda en allmänning på ett bättre sätt jämfört med en statlig reglering eller privatisering.
Men globala allmänningar är delvis något annat, menar hon: “Mänskligheten står nu inför nya utmaningar att etablera globala institutioner för att hantera biologisk mångfald, klimatförändringar och andra funktioner av ekosystemet”. Hon lyfter fram ett antal skäl som talar emot att insikterna kring lokalsamhällens självorganisering går att tillämpa på de globala allmänningarna.
Ett första skäl är det stora antalet användare – hela jordens befolkning. Ett andra skäl är den kulturella mångfald, inte minst mellan industrialiserade och mindre industrialiserade länder, vilka försvårar att gemensamma intressen etableras. Ett tredje skäl är den frivillighetens princip som idag präglar det internationella samarbetet. Länder kan till exempel kräva särskilda privilegier som ett villkor för att ansluta sig till ett internationellt fördrag, vilket i hög utsträckning påverkar vilken policy som går att ta fram för att skydda allmänningen. Ett sista skäl är att det endast finns ett jordklot. Det finns ingen planet B. Om en lokal allmänning förstörs finns ofta en möjlighet för en befolkning att migrera och finna andra resurser. När det gäller en global allmänning finns ingen annanstans att ta vägen.
Innebär detta att Hardins synsätt behövs för att skydda en global allmänning som klimatet? Delvis. Det är svårt att komma ifrån att lagstiftning faktiskt verkar behövas för att kunna få ner de globala utsläppen av växthusgaser till hållbara nivåer. Men samtidigt har Ostrom en viktig poäng när hon varnar för en auktoritär global maktutövning. Istället pekar hon på globala institutioner som kompletterar lokala och regionala institutioner som vägen framåt.
Ett beboeligt klimat är en resurs som vi alla har tillgång till utan kostnad. Det är därför en form av allmänning som riskerar att gå förlorad om den inte skyddas av gemensamma regler. Sedan FN:s klimatkonvention antogs 1992 har de globala utsläppen ökat med 60%. Att pandemin har lett till tillfälligt minskade utsläpp är helt otillräckligt. Enligt Petteri Taalas, chef för Meteorologiska världsorganisationen, behövs en konstant tillplattning av kurvan.
Utifrån Hardin och Ostrom bör vi kunna inse att ett frivilligt samarbete mellan stater är otillräckligt och leder till allmänningens tragedi. När representanter från nästan 200 suveräna nationalstater möts i COP-förhandlingar har varje representant mandat att värna om den egna nationens intressen och göra så små eftergifter som möjligt. Det finns starka incitament att låta andra bära bördan. Framförallt vill ingen riskera att bli lurad och vara den som förlorar och blir utnyttjad.
En demokratisk beslutsförmåga på global nivå tar förvisso tid att etablera. Men på något sätt behöver en transformation av FN-systemet inledas. Ett första steg är inrättandet av en rådgivande parlamentarisk församling (UNPA). En sådan kan skapas genom beslut i generalförsamlingen utan möjlighet för säkerhetsrådets vetomakter att blockera. Väl på plats skulle en UNPA kunna bli en katalysator som samlar världens krafter för allmän demokratisering och som efterhand transformeras till ett direktvalt världsparlament i samband med en mer genomgripande översyn av FN och relaterade institutioner.
Frågan är förstås om vi hinner skapa ett världsparlament i tid. Många menar att en klimatomställning behöver ske inom 10 år. Men som Stefan Edman skriver i boken Bråttom men inte kört: ”Inte ens om alla länder idag kunde panikstoppa vartenda utsläpp skulle klimatförändringarna inom överskådlig tid stanna av”. Det verkar alltså onödigt att ställa korta och långa perspektiv mot varandra. Klimatkrisens effekter kommer behöva hanteras under lång tid framöver. Samtidigt som vi verkar inom de nuvarande bristfälliga ordningarna behöver vi lyfta blicken och börja bygga en demokratisk beslutsförmåga på global nivå.
