Såväl Syre som flera andra medier har i veckan skrivit om Guido Imbens, årets ekonomipristagare till Alfred Nobels minne, tankar kring basinkomst. I en intervju med DN berättade han om en studie där han undersökte vad som hänt med vinnare i ett lotteri som hölls på 80-talet i USA. Då priset delades ut månadsvis tyckte Guido Imbens och hans kollegor att det liknade basinkomst, eller medborgarlön. När de undersökte närmare visade det sig att de flesta av vinnarna inte slutat sina jobb. I genomsnitt hade de istället dragit ned på arbetet något, mellan 5 och 10 procent.

Guido Imbens har bland annat sagt till Stanford News att liknande vetenskapliga experiment kan vara intressant för beslutsfattare när de ska utforma sociala trygghetssystem, då effekten på arbetsutbudet är en viktig faktor att analysera.

Men att jämföra lotterivinster med basinkomst är att jämföra två väldigt olika saker, menar Mats Persson, professor i nationalekonomi på Stockholms universitet. ”Det är ytterst få som vinner på lotterier, och för att kunna betala ut pengarna till vinnarna krävs inga skattehöjningar för dem som arbetar”, skriver han i ett debattinlägg på bloggen Ekonomistas.

Om en basinkomst är tänkt att ersätta befintliga bidragssystem så behöver det inte innebära skattehöjningar, skriver Persson. Men nivån på basinkomsten skulle då bli såpass låg att den knappt går att leva på. För en högre nivå krävs det skattehöjningar, som innebär en rad följdeffekter.

Dessutom finns det andra aspekter att ta hänsyn till, menar Persson. Lotterivinsterna i Imbens’ studie tillföll människor som redan socialiserats in i sitt arbetsliv. Men har man en basinkomst där alla redan från barndomen vet att man inte behöver arbeta så innebär det helt andra effekter.

”Blotta existensen av en medborgarlön påverkar våra normer och värderingar på ett sätt vars långsiktiga effekter vi inte vet något om”, skriver han.