Om att är ett ord som saknas ibland är så snarare ett ord som finns i överflöd. Skrivråd och skrivhandböcker föreslår ofta ”mer att och mindre så”. Det kan verka lite orättvist eftersom ordet har många uppgifter i språket, men det finns en typ av så som mest är i vägen. Men det tar vi sen.
Så är ett ord som liksom pekar på något som vi känner till, eller åtminstone kan relatera till i sammanhanget. Så kan det gå, säger man, och hur det kan gå brukar framgå av sammanhanget. Så börjar alla sagor. Så säger man inte. Så dum är jag faktiskt inte.
Det har samma ursprung som många andra ord som handlar om det egna och det välkända. Sig, sin och sitt, själv, syster, svåger, svärmor, svärson, sven, svin, svear. Ord som har att göra med en själv och ens egen familj, med gris och allt. Sui- i suicid har samma ursprung, fast det har tagit en omväg över några andra språk, till exempel latin.
De flesta av de här orden är sådana som man kan vänta sig ska vara gamla, och det är de också. De kommer från sui- och se-, två former av samma ord från tiden före Babels torn – nej, men tiden innan indoeuropeiskan grenade ut sig i det som sedan blev persiska, sanskrit, litauiska, ryska, gotiska, latin och svenska, för att bara nämna ett axplock.
Så kan det gå. Så börjar alla sagor. Så där, ja. I alla de meningarna är så ett adverb som svarar på frågan ”hur?”. Det är inte mycket till svar när vi möter meningarna så där ensamma och övergivna av sina sammanhang, men om det finns ett sammanhang finns informationen där.
”Man skal så leffua som j landet är tijdher” skrev Samuel Columbus i En svensk ordeskötsel 1604. Det betyder ungefär att man ska rätta mun efter matsäcken. Här pekar så framåt, på något som finns i meningen: som tiderna är i landet.
Så här och så där pekar däremot ut från meningen, ut i en känd omvärld. Titta, så här gör man. På det här sättet, som jag gör nu. Eller så där, på det där sättet.
”Han är inte så dum” kan man säga, och ”inte så dum” kan betyda mycket. Klokare än man skulle kunna tro, till exempel. I ”så dum är han inte” är så antagligen betonat och syftar på något man redan har talat om. Så dum så att han inte begriper det här självklara.
När man skrattar så att man kiknar kan så ersättas med ”på det sättet”, eller ”så mycket”. När man springer så att man hinner med bussen ligger ”så att man hinner” snubblande nära ”för att hinna”, men kanske lite mindre målmedvetet?
Men vad är det för så som är så onödigt? Ibland kan så syfta på allt som kommer före så i meningen, och då kan det bli så här: ”Ibland så regnar det på sommaren.” Här förstärker så ibland, utan att det egentligen behövs. Många stoppar nästan automatiskt in ett så när meningen börjar med adverbial, alltså något som berättar när, var, hur, varför, under vilka omständigheter något händer. ”När det börjar regna så går vi in.” ”Hur jag än försöker så kan jag inte förstå det.”
Så kan man både säga och skriva, men det behövs egentligen inte. Skribenter som använder få kommatecken tycks ofta använda så för att göra det tydligare hur meningen är uppbyggd. Man kan använda så så, och ibland blir det så bra så. Men ibland känns det onödigt, som något som hänger utanför. Ett förslag: prova ibland att utelämna ett så och se vad som händer. Inte så sällan blir det bra.
