Det är ett nytt årtusende, och man får blunda jävligt hårt för att inte se lögnerna / Tro, hopp och kärlek känns som nåt urvattnat new ageigt mjäk / Che Guevara har redan prytt alla världens t-shirts / Så i sökandet efter extremare livsupplevelser så får vi nog skära oss själva, jag vet inte / Det räcker inte med att se en film, man måste va med i filmen / Och miljörapporterna säger att vi har en halv suck att fixa det / Men vi har ju trots allt fortfarande skumt mode och discomusik.

En inslängd rad i en avslutande vers i en Timbuktu-låt om att nittiotalet är slut. Glömd av de flesta, men den ringer ändå i mitt huvud när jag ser klimatpanelens faktaspäckade rapportsläpp.

En halv suck.

Den största klimatrapporten på åtta år och IPCC säger det som den med ögon kunnat se. Det är värre än vad vi trodde, och det går fortare än vad vi förutspått.

På måndag börjar min yngsta skolan. Redan innan hon valt gymnasielinje kan vi vara på väg in i en värld som är upphettad 1,5 grad jämfört med förindustriell tid.

Och det är alltså ännu värre nyheter än vi nyss trodde. Det råder inte längre någon osäkerhet om att extremväder följer med klimatförändringarna. Extremvärme med död, sjukdomar och bränder i sina spår kommer bli vanligare. Delar av jorden där många människor nu bor kommer allt längre tider vara obeboeliga. Åkrar kommer torka igen, och skyfall få människor att förlora sina hem.

En halv suck att göra något. Vad ska vi använda den till?

Begränsa upphettningen så klart. IPCC visar att jorden också är känsligare än vad vi tidigare trott. Redan läcker Amazonas mer koldioxid varje år än vad skogens all växtlighet kan härbärgera. Vi vill inte att haven, som sedan 1970 tagit upp mer än 90 procent av uppvärmningen, ska börja göra samma sak. Varje tiondels grad vi kan hindra uppvärmningen, kan vara det som räddar oss från helt oåterkalleliga och ohanterliga effekter.

Men vi måste också anpassa våra samhällen för ett ostadigare klimat. Hur får vi en säkrare matförsörjning? Hur ser vi till att det finns en bättre och mer rättvis tillgång till medicin och sjukvårdsutrustning i en otryggare värld? Hur minskar vi risken för översvämningar och hemlöshet?

Om detta har klimatrörelsen talat: Stoppa utsläppen, anpassa våra samhällen.

De mer radikala delarna har vågat ifrågasätta ekonomin, tillväxten och systemet.

Gott så.

Men presskonferensen är slut, scenarierna och siffrorna bränner fast i mitt medvetande och jag tänker att det behövs ändå mer.

Vilka värderingar behöver vi ta med oss i en osäkrare tid? Vad behöver vi kunna lita till, när vi vet att världen som vi känner den är på väg att förändras i grunden?

Jag tjatar, men jag tror att det handlar om en väldigt enkel och fruktansvärt svår sak. Solidaritet.

Forskarna berättar vad som kan komma att hända. Vi vet ännu inte vad det innebär. Men vi känner mänsklighetens track record för att hantera otrygghet och begränsade resurser.

Den här sommaren har varit extrem. Städer har brunnit ner till grunden. Regnmassor har vräkt ner i en omfattning som annars motsvarar ett helt års nederbörd. Drabbade har talat i termer av inferno och armageddon.

En del sammanfattar IPCC-rapporten som att detta är på väg att bli det nya normala.

Det är bara så, att det där blir aldrig normalt. Att förlora sitt hem och hus, att svälta och inte kunna sörja för sina nära – det är inte normalt. Inte någonstans eller för någon.

När människor behöver slåss för detta basala slåss vi snart mot varandra. Timbuktu sjöng om Bush och oljekrigen, om hörnet väntar vattenkrigen.

Om vi inte bestämmer oss för att möta det som kommer på ett annat sätt.

Då blir ekonomisk rättvisa och minskad segregation, bistånd och slopad vapenexport, nedrustning och asylrätt lika viktiga delar i klimatpolitiken som förnybar el och höjd bensinskatt.