Det är inga godnattsagor IPCC berättar den här gången heller. Sist vår planet var så här varm var människorna som levde här neandertalare och de sista generationerna Homo erectus, men nu är det Homo sapiens som står för uppvärmningen. På bara tvåhundra år har vi ställt till med alla de här katastroferna, och det kommer att bli värre.

Vi trodde nog inte att vi små människor kunde påverka vår jord så mycket. All vår utveckling till trots är vi innerst inne flockar av primater som knappt kan föreställa oss vår nyvunna makt över naturen. Vi har inte varit färdiga att ta ansvaret, och nu måste vi göra det.

Mycket av det vi kallar ett modernt samhälle, utveckling och civilisation har vi byggt på hänsynslös utplundring av planeten. Nu måste vi tänka oss noga för och i någon mening backa. Backa? Måste inte utvecklingen gå framåt? Jo, men ibland måste man välja riktning. Springer man mot ett stup är det inte utveckling och framåtanda att fortsätta över kanten.

Det är en av anledningarna till att jag tror att de som nu framhåller kärnkraften som vår enda chans gör ett misstag. De tänker sig att vi bara sömlöst, utan att några företag förlorar sina vinster, ska ställa om till ett likadant samhälle, fast med ”klimatsmartare” bränsle. Gärna rovdrift, bara inte koldioxid.

Den första frågan vi behöver ställa är vad jorden tål. Vad kan vi ta och vad kan vi göra utan att förvärra skadorna? Nästa fråga är vad vi behöver, och ”allt vi har nu” är inget svar. Vi måste se tillbaka på hur vi levde innan vi byggde in oss i ett beroende av hejdlös överkonsumtion. 

Nej, vi ska inte gå tillbaka till ett samhälle där statarna jobbar livet ur sig för patron och deras barn får engelska sjukan av vitaminbrist. Eller där arbetarna på fabriken har 72 timmars arbetsvecka – lite kortare för barn. Men om vi var där igen med alla kunskaper vi har nu, vad skulle vi göra då? Vi måste göra om och göra rätt i en ny tid.

Vi kommer att behöva dela resurserna med folk som flyr, inte bara från konflikter utan från bränder och sjunkande öar. ”Stram migrationspolitik” kommer att vara sånt framtidens ståuppkomiker kommer att skämta om på temat knäppa idéer från förr.

När bränder, stormar och översvämningar blir allt vanligare kommer elnätet inte alltid att fungera. Eller internet. Hur beroende vill vi då vara av digitala funktioner? Ska vi kanske se till att allt funkar analogt och så ha det digitala som en smidig variant när det går? Å andra sidan har digital kommunikation varit livsviktig under pandemin – och det kan komma fler pandemier. Digitala lösningar kanske spar mer energi än de tar, men stämmer det över hela deras livscykel?

Jag tänker inte besvara de frågorna, men det är exempel på hur vi behöver tänka när vi ställer om. När vi bygger om järnvägarna borde vi börja med frågan om vilket byggnadsmaterial som kan användas, vilken mark som kan avvaras och vilken energi som finns att tillgå, allt med hållbarhet som utgångspunkt. Utifrån det kan vi sen demokratiskt ta ställning till vilken järnvägstrafik vi ska ha.

Och kärnkraft? 80 procent av allt uran i EU finns i Sverige. Myndigheterna kan inte ge tillstånd till utvinning, brytning, provbrytning, bearbetning eller anrikning av uran för att använda dess ”fissila egenskaper” som det heter i lagtexten. Men som reaktion på IPCC:s rapport vill säkert någon ändra den där lagen, vilket skulle kunna bli förödande. Med mer kärnkraft bygger vi dessutom in oss i en ännu mer sårbar struktur – under mer oförutsägbara förhållanden.

Framtiden blir inte som vi tänkte oss, men vad vi tänker och gör nu bestämmer vad den kan bli i morgon.