Dagens skolgårdsmobbare når fram även utanför skolan. Inte ens hemma är man skyddad eftersom mobbarna finns på nätet. Var finns alla vuxna som ska stoppa trakasserierna – sysslar de kanske själva med näthat? Vi måste själva vara goda föredömen om vi ska kunna lära våra barn hur man beter sig, skriver Gunnel Malm i sin debattartikel.
DEBATT Fy fan vad ful du är, måste du gå klädd så där, måste du ha håret så där? Varför sitter du och läser bara, är du en äcklig plugghäst, fetto? Kan du inte gå och döda dig själv, förbannade hora, stick och brinn i helvetet.
Glåporden ovan har singlat över en skolgård i början av 1960-talet och via Facebook i nutid, alltid lika fantasifulla ord, ägnade att sänka en medmänniska.
Värre är att i dag kommer skiten ända in i barnkammaren, hemmet, genom mobilen, förr kunde man i alla fall stänga det ute genom att komma hem. Men det finns ändå stämplat i skallen för all framtid, även om det är sextio år sen sista skolavslutningen.
Den största förloraren är egentligen mobbaren själv, för hur står det till i själen hos någon som måste skymfa andra för att må bra? För det är väl
det hen gör av att ge sig på någon, stiger i graderna hos kompisarna, blir lite
bättre än oss andra. Tuff. Respekt.
Men det största sveket står vuxna för, för var finns alla vuxna som alltid anmäler trakasserierna? Den rektor som pekar med hela handen och talar om att beter du dig så igen, då får du byta skola. Var finns föräldrarna som lär sina ungar hur de ska uppföra sig mot andra och accepterar att deras son, eller för all del dotter, är en mobbare? Och inte ger sig på läraren, eller det mobbade barnet.
Våra barn är inte perfekta, lika lite som vi själva, men vi kan i alla fall kosta på oss att ställa upp, så inte andra barn far illa för att min son, eller dotter, ger sig på någon. Kanske peka med hela handen där också, berätta vad som gäller. Vet inte om vi någonsin kommer tillrätta med mobbning, men ett bra alternativ är att flytta på mobbaren/-na. Då blir det lugnt på så vis i alla fall.
Flyttas den som mobbas, då växer tuppkammen en halvmeter på dem som jävlas, inte bra. 1– 0 till mobbarna. Jag ser fram emot den dag då vi alla behandlar varann med respekt och kärlek istället för att mobba.
Även vuxna ägnar sig åt trakasserier, glöm inte det, nätet är fullt av könsord och nedsättande omdömen riktat mot andra. Kanske har vi förklaringen där,
när inte ens vuxna kan bete sig som folk. Ni vet, som de gamla sjunga kvittra de unga.
Vi måste vara goda föredömen, tänk på det. Hände något i min familj försökte jag ta tag i det direkt, i dag vete sjutton om det hade funkat, så illa är det där ute. Och där befinner sig våra barn …
