”SD hade rätt hela tiden.” Det är den meningen som tagit dem från sju till tjugo procent, menar jag. För vad hade de egentligen rätt om? Låt oss rådda lite i det.

Valåret 2006 hade FP satt ihop ett program för förbättrad integration. Vi minns annonser om språkkrav för medborgarskap, och debatten var hård. Hela FP, till och med Nyamko Sabuni, var rasistiska. Men Alliansen vann, och införde etableringsreformen. Asylinvandrare skulle inte längre möta socialtjänsten utan arbetsförmedlingen, hette det. Fokus på arbete.

Det var rätt diskussion att ta. Utanförskapsområdena växte av människor som kommit hit utan att komma in i samhället. Och många av deras söner var på väg att bli kriminella. Men rasismkletandet på varje form av åtgärd inom migrations- och integrationspolitiken, istället för att argumentera i sak, fick många i stugorna att gradvis tröttna på etablerade politiker. 

Och i den miljön började SD marschera mot riksdagen. Deras budskap var enkelt. Invandringen var roten till allt ont, och den behövde upphöra omgående. 

Jag började skriva om dem 2010. Mitt fokus var att få bort alla felaktiga påståenden. Minns att det började med äldreförsörjningsstödet, som påstods ge mer till åldrade invandrare än svenska pensionärer. Senare skapade jag ett fejkkonto och följde deras grupper, varje dag.

Min frustration var att ingen mötte deras faktafel. De få som faktiskt debatterade med dem var tragiskt opålästa om deras politik. Och på det vann SD, gång på gång. Åkesson ältade ”den där ansvarslösa massinvandringen” varje gång han fick utrymme.

Det är riktigt kraftfulla ord. Att anklaga någon för att vara “ansvarslös” är att ta vuxenperspektivet. Att klaga på invandring istället för invandrare gör det lätt att möta den som kontrar med rasismanklagelser. Jag tror vi alla märkte förändringen hos bekanta. Gradvis letade sig orden in och accepterades av allt fler.

Och varje gång något annat parti ens uttryckte något som verkade det minsta kritiskt mot invandring anklagades det för att “närma sig SD”. De orden befäste känslan hos svenska folket att SD faktiskt ägde hela frågan. De var de enda som tog den på allvar. Den som ville se restriktioner i migrationspolitiken fick höra av både vänster och SD själva att detta var SD-politik.

Krisen 2015 förändrade allt. SD framstod nu hos allt fler som partiet som varnat förgäves. Isoleringen och nazismanklagelserna kallades mobbing. Och människor som tidigare avskytt dem framförde nu att alla borde be dem om ursäkt.

Vems är felet? Ingens eller allas. Fokuset på att förakta istället för att förklara är dock en av de största bovarna. Det enda politiska förslag SD kommit med själva och som blivit något annat partis politik är tiggeriförbud. Allt annat är antingen återvunnen skåpmat eller också ogenomförbara tossigheter.

Låt oss ta språkkrav vid medborgarskap som exempel på skåpmat. Det spelar ingen roll vad du tycker i frågan. Den var inte SD:s från början – de utformade sin politik genom att knycka från andra. Och hade inte SD funnits hade säkert andra partier plockat upp förslaget igen – de flesta andra länderna har det i någon form.

Ändå får vi hela tiden höra att språkkravsförespråkarna ”närmar sig” SD, som om det varit en omöjlighet att partier landat där själva. Att ge SD cred för M:s och KD:s politik gör ju att den som gillar politiken hellre röstar på originalet. SD vinner på detta.

I andra änden har vi SD:s tossiga förslag. Dit hör totalstopp för asylinvandring. Men under krisåren 2014–2016 kritiserades de nästan aldrig för förslagets ogenomförbarhet, utan för att det var rasistiskt. ”Mitt Sverige bygger inga murar.” Fokus borde ha varit på att förklara hur Sveriges åtaganden såg ut.

Myten om att vi hade mycket slappare regler än våra grannländer levde också ett eget liv. Våra regler var och är nästan identiska. Människor kom till Sverige för att vi hade många invandrare från länder varifrån många flydde, och för att vi har gott rykte, och inte på grund av Reinfeldts uppgörelse med Miljöpartiet.

Det finns absolut utrymme att kritisera partiers värderingar, företrädare och rötter, men inte på bekostnad av saklig granskning av politiken.