Den gulfenade tonfisken har beskrivits som något av en superatlet. Men att undvika de enorma fiskeflottor som jagar den har visat sig vara en övermäktig uppgift. Nu ska 33 parter komma överens om hur beståndet ska räddas – men förhandlingarna kärvar.
Den är stark, snabb och kan likt en torped dyka till 1000 meters djup. I verkliga livet. Men när vi människor lär känna tonfisken, tenderar den att vara insvept i ett rislager eller nerstoppad i en konservburk.
EU hör till den atletiska fiskens värsta fiender. Unionens långdistansflotta står för lejonparten av fångsten i Indiska oceanen med en fångst på 70 000 ton 2019. För att fånga den blixtsnabba predatorn använder man sig bland annat av ett fiskeredskap som kastas ut och skuggar vattenmassorna.
Något som lockar till sig flera av havets invånare, varpå de snabbt dras upp på däck där de möter en säker död.
– Det är ett särskilt farligt sätt att fiska för det attraherar så mycket ung tonfisk, vilket slår hårt mot beståndet. Det lockar också valdjur som delfiner, säger Dima Litvinov, havsexpert på svenska Greenpeace.
När Syre når honom följer han de digitala förhandlingar som ska utgöra en strimma av hopp för de hårt jagade tonfiskarna. Men utsikterna ser minst sagt mörka ut, tycker Dima Litvinov.
– Det barkar mot fiasko, säger han.
Mötet han kommenterar sker inom ramen för den regionala förvaltningsorganisation som ska säkra att fiskebestånden inte överfiskas, Indian Ocean Tuna commission (IOTC). Inget av de förslagen som ligger på bordet är i linje med de vetenskapliga råden. Närmast lägger sig Maldiverna, som vill se 14 procents mindre fångst, enligt Global tuna alliance som bevakar frågan. Fem procent lägre än den 20 procentiga reduktion som forskarsamhället anser behövs men ändå en bra bit högre än EU:s ingång i förhandlingarna – drygt 6 procents reduktion.
– Jag skulle bli glad om det landar på 15 procent, det är många länder med stora socio-ekonomiska skillnader som ska komma överens, säger Massimiliano Cardinale.
Han är en svensk forskare vid SLU Aqua och är medlem i Indian Ocean Tuna commission (IOTC).
– Nedgången har varit stabil i två-tre decennium och nu börjar läget bli allvarligt, säger Massimiliano Cardinale vidare.
Förslag finns också att begränsa det fiskeverktyg som lockar tonfisken till fångstplatserna. Men det är ännu högst oklart om det blir verklighet.
Dima Litvinov på Greenpeace är särkilt kritisk till EU:s hållning som lagt sig lågt vad gäller fiskereduktionen, trots att unionens flotta har minst att förlora om beståndet kollapsar.
– När fisket försvinner flyttar EU:s fiskeflotta till andra delar av världshavet. Det kan inte länder som Seychellerna eller Kenya samtidigt som deras kustsamhällen drabbas hårt när förutsättningarna för att försörja sig försvinner, säger han och anklagar också Sverige för passivitet i frågan.
– Jag hade velat se ett mycket starkare engagemang för att påverka EU att lägga sig i linje med de vetenskapliga råden, säger han.
EU:s långdistansflotta
Trots att EU:s långdistansflotta endast utgörs av 250 fartyg, står den för 14 procent av all fisk som landas. Hälften av fångsten sker på internationellt vatten och fiskarna är då främst intresserade av olika tonfiskarter. Fångster som regleras av regionala fiskeförvaltningsorganisationer – så som IOTC i Indiska oceanen. Den andra hälften av fångsten sker i olika länders farvatten och då genom överenskommelser.
Globalt havsavtal under förhandling
Under 2021 väntas ett avtal slutas för att bevara den biologiska mångfalden på internationellt vatten (BBNJ). Ett avtal som ska resultera i vad som beskrivits som en miljöbalk för den biologiska mångfalden. Ett sådant avtal skulle kunna tvinga regionala fiskeförvaltningsorganisationer att även ta hänsyn till hur ett visst uttag av en fiskart påverkar hela ekosystemet.
