Två av de tio hotade fjärilarna befaras nu vara lokalt utdöda, då de knappt synts till i landet sedan den stekheta sommaren 2018.

En typ av extremhändelser fjärilarna är särkilt känsliga för, då de enbart återfinns i små populationer.

– Fjärilarna trivs i en typ av landskap som försvunnit ända sedan 1800-talet men accelererat sedan 1950-talet, så som skogsbryn, ängsmarker, kärr och betesmarker, säger Inger Holst.

Hon har själv specialiserat sig på asknätfjärilen. En brunröd, svart och vit fjäril som livnär sig på det mytomspunna askträdet, ett träd som i fornnordisk mytologi bar hela världen på sina axlar.

"Finns bara på några få platser"

I årtusenden lät man träden växa på ängsmarker, för att kunna använda deras näringsrika blad som foder till tamdjuren. Men under 1900-talet rationaliserades de bort och blickar du upp mot ett av smalbladiga träden i dag, så kan du se att de allt för ofta är risiga så det förslår. Det är den invasiva svampen Hymenoscyphus fraxineus, som långsamt bryter ned trädet som riskerar att ta med sig asknätfjärilen i fallet.

Även om asknätfjärilen också kan använda olvon för äggläggning och larvutveckling, hör fjärilen till de tio mest hotade i Sverige.

– I dag finns den bara på några platser i Örebro och Roslagen, säger Inger Holst.

Fjärilarna som inte setts till 2020 och drabbades hårt av torkan 2018 är veronikanätfjäril och kronärtsblåvinge. Likt asknätfjärilen och sju andra fjärilsarter har de särskilda åtgärdsprogram, för att vända utvecklingen. Men myndigheterna har än så länge gått bet – trots insatser i 15 års tid, enligt den rapport Naturvårdsverket släppte under måndagen.

Läs mer: Sista versen för två av Sveriges mest sällsynta fjärilar

Ändå finns det lokala positiva exempel. Så som svartfläckig blåvinge i Skåne. Där har den hotade fjärilen, inte minskat som på Öland och Gotland. Det på grund av stora insatser i sandmarker under sex års tid. Ett ljus i mörkret, enligt Gabrielle Rosquist, anställd av länsstyrelsen i Skåne för att koordinera insatserna för hotade arter och naturtyper.

– Trots torkan 2018 har det gått bra för svartfläckig blåvinge, vi tror att vi kan koppla det till att vi öppnat upp och restaurerat sandmarker och fått mer solbelyst sand, där det också finns backtimjan och rödmyror, säger hon.

Backtimjan är den växt som fjärilarna lägger sina ägg på. När de väl utvecklats till larver trillar de ned och utsöndrar ett sekret som slår blå dunster i de rödmyror som förhoppningsvis finns i närheten.

– Sekretet liknar myrornas eget vilket gör att de tror att det är en av deras larver. Myrorna tar sedan hand om larven som sin egen, innan den förpuppas och kläcks som en fjäril, säger Gabrielle Rosquist.

"Finns inget mittemellan kvar"

Något som sätter fingret på det komplicerade i att rädda fjärilarna, då det enda sättet att göra det på är att bevara eller återställa hela landskapstyper, där alla arterna – likt rödmyror och backtimjan – trivs.

– Fjärilarna försvinner när markanvändningen är så svart eller vit som den är i dag, det vill säga antingen extremt välbetad, odlad eller planterad med skog. Det där mittemellan finns inte kvar, säger Gabrielle Rosquist.

Att rädda de hotade fjärilarna är särkilt knepigt i Skåne med sin värdefulla jordbruksmark. Där har utvecklingen varit särkilt svår för fjärilarna – under lång tid, förklarar Gabrielle Rosquist. Av de tio hotade fjärilsarterna har sex av dem levt i Skåne men i dag finns enbart två kvar. Det som nu händer i Sverige med en alltmer kritisk situation för fjärilsarterna, har redan hänt i Skåne, påpekar Gabrielle Rosquist.

– Dessförinnan skedde det i Danmark och Tyskland. Markanvändningen har varit intensivare och fjärilslokaler försvunnit, säger hon.

Samtidigt visar exemplet med svartfläckig blåvinge att det är möjligt att vända utvecklingen, menar de båda experterna. Men då behöver insatserna skalas upp. Rejält.

– Det handlar om att jobba med markägare, bolag och myndigheter för att få dem att avsätta mark så att den kan skötas så att det gynnar fjärilarna, säger Inger Holst.

"Tillslut faller alltihopa"

Något som inte alltid är fallet i dag, även om det finns miljöersättning för den som håller betesmarker öppna. Men att enbart låta betesdjur beta markerna, räcker inte – om markanvändning är för intensiv.
  
– När man väl får till betet måste det skötas på rätt sätt med rätt intensitet, ofta betas det för hårt. Det måste finnas en del buskar, träd och blommor kvar, säger Inger Holst.

Vad är det som motiverar de här ofta kostsamma insatserna?

– Alla arter har sin plats i den ekologiska väven och har rätt att finnas. Asknätfjärilen har till exempel en stekel som parasiterar på fjärilens larver, försvinner asknätfjärilen försvinner den också. Vi skapar instabila system när vi börjar utrota arter och tillslut faller alltihopa. På lång sikt kan det bli väldigt kostsamt att försöka reparera det vi människor ställt till, och inte minst, för våra barn och barnbarn, att även de får uppleva de här vackra fjärilarna, säger Inger Holst.

De tio hotade fjärilarna är alkonblåvinge, asknätfjäril, dårgräsfjäril, fetörtsblåvinge, kronärtsblåvinge, mnemosynefjäril, svartfläckig blåvinge, veronikanätfjäril, violett guldvinge och väddnätfjäril.