Efter alla protester mot Ulf Kristerssons malör med invandring som ”belastning på samhället” har han känt sig tvungen att förtydliga. På Facebook lägger bagare, lärare, vårdarbetare och många andra upp bilder och talar om att de är invandrare och de jobbar, betalar skatt och är ingen belastning.

En av dem skriver att han lär sina barn att älska Sverige, aldrig semestrar utomlands och lever så miljövänligt han kan. Han redovisar med siffror hur mycket skatt han betalar och skriver sen: ”du som räknar på de arabiska siffror att vi är en belastning, vad har du bidragit till detta samhälle? noll (0).”

Kristersson förklarar att han inte menar dem personligen, inte om de är skötsamma, jobbar och betalar skatt. Men det gör naturligtvis ingen skillnad, för ingen människa sysslar ett helt liv med att jobba och betala skatt. Är deras barn som går i skolan en belastning? Någon som inte kan jobba på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning? En arbetslös sambo?

Just därför är det något lite sorgligt med de där bilderna. Det är klart att folk vill visa att han har fel, de är både förbannade och stolta – och det är fint att de klarar sig bra. Men det är inte därför de ska vara välkomna. Det är flyktinginvandring Kristersson talar om, och flyktingar tar vi inte emot för att de är duktiga utan för att de behöver skydd.

I början av livet är vi för unga för att jobba och i slutet är vi för gamla, och däremellan kanske vi studerar, blir sjuka, får barn. Var och en av oss kommer att behöva bäras av andra någon tid i livet, och det är grunden till att vi överhuvudtaget har ett samhälle – att vi ska kunna hjälpas åt med allt det där.

Men det enda Ulf Kristersson förtydligar när han säger ”inte de som jobbar och betalar skatt” är att han ser samhället på ett annat sätt. Som en trädgårdsmästare som är missnöjd med sitt morotsland för att där finns jord och blast och daggmaskar och inte bara morötter. Den trädgårdsmästaren skulle vara en belastning för sin trädgård.