Det vi idag kallar för Jugoslavien var en socialistisk federation som styrdes av Josip Broz Tito från grundandet 1945 fram till hans död 1980. Jugoslavien bestod av delrepublikerna Kroatien, Serbien (med Belgrad som federationshuvudstad), Slovenien, Bosnien, Montenegro och Makedonien (idag Nordmakedonien på grund av en namnkonflikt med Grekland). Omtvistade Kosovo var vid den här tiden en delrepublik i Serbien, men är idag en stat som erkänts av stora delar av världen.

Fram till sin död hade Tito lyckats hålla ihop det etniskt brokiga landet Jugoslavien, som långt innan grundandet av den Socialistiska federala republiken Jugoslavien haft stora problem. Omkring tio olika folkgrupper och tre olika religioner samsades i Jugoslavien, och de olika delrepublikerna hade olika etnisk sammansättning. Men under Tito levde människor i 35 år fredligt vid varandras sida, även om han på sätt och vis också var en diktator. Efter hans bortgång 1980 började det sakta men säkert knaka i fogarna. Det berodde också delvis på ekonomiska problem, ojämlik ekonomi i de olika delrepublikerna och att kommunismen var på tillbakagång i hela världen. Slobodan Milošević tog formellt över makten i Jugoslavien 1989. Han var etnisk serb, och styrde Jugoslavien med en annan hand än Tito – vars budskap sedan andra världskriget varit ”broderskap och enhet”. Milošević var serb, och tycks ha sneglat tillbaka mot tiden före första världskriget – då Kungadömet Serbien varit en stormakt.

Jugoslaviens historia och de etniska motsättningarna har alltså en mycket lång och komplicerad historia. Serbernas vrede under Jugoslavienkrigen är färgad av historien. Dels första världskriget, men också andra världskriget – då Nazityskland ockuperade den serbiska huvudstaden Belgrad. Tito blev senare nationalhjälte i Serbien då han drev ut tyskarna. Detta var precis innan Jugoslaviens bildande, som följde på andra världskrigets slut. Under andra världskriget hade det av Nazityskland stöttade kroatiska Ustaša, som ville ha ett etniskt rent Storkroatien, utsatt serber, judar och romer för stora övergrepp.

Vad var Jugoslavien och hur blev landet till?

För att förstå det som vi idag kallar för Jugoslaviens sammanbrott menar många att man måste förstå både första och andra världskrigets anledningar och konsekvenser. Vi hinner inte riktigt med hela den historien i denna text. Kortfattat kan man säga att första världskriget ledde till att det dåvarande Kungariket Serbien gick samman med sloveners, serbers och kroaters stat och bildade Kungariket Jugoslavien. Men efter första världskriget, som började med ett mord på en österrikisk ärkehertig utfört av en serbisk nationalist i Sarajevo, bubblade missnöjet hos serberna – som ansåg sig orättvist behandlade efter kriget. Kungariket Jugoslavien gick i och med andra världskriget under.

Redan innan dess hade spänningarna mellan serber och kroater, de största etniska grupperna i det dåvarande Kungariket Jugoslavien, ökat. Det är också delvis de spänningarna som senare ska leda till att den Socialistiska federala republiken Jugoslavien brakar ihop med buller och bång.

Efter andra världskriget skapades den socialistiska federationen Jugoslavien, i folkmun ofta benämnt bara som Jugoslavien.

Startskottet – Kroatien och Slovenien utropar självständighet och krig bryter ut

Under Josip Broz Tito hade landet hållits samman – trots de stora etniska motsättningarna och mängder av historiskt groll. Kriget i Kroatien var det första i den serie av jugoslaviska krig som ledde fram till att Slovenien förklarade sin självständighet 1991, men det blev inte ens i närheten lika blodigt som i Kroatien eller Bosnien. En förklaring till det är att det inte fanns någon serbisk befolkning att tala om. Jugoslaviens sammanbrott blev snart ett faktum – även om det officiellt upplöstes först 2003.

I Kroatien hade missnöjet pyrt över att den jugoslaviska armén, JNA, allt mer styrdes av serberna i Belgrad under Slobodan Milošević. Kroaterna ville till varje pris undvika ett ”Storserbien” och den kroatiska republikens egna styrkor drog därmed igång ett självständighetskrig mot det som hade varit den gemensamma, jugoslaviska armén. Kroaterna gjorde sig liksom den serbiska sidan skyldiga till krigsbrott under kriget och hade liksom serberna koncentrationsläger där förhållandena var fruktansvärda. Ingen sida i konflikten kan ses som oskyldig. Kriget i Kroatien tog slut 1995. Kriget i Slovenien pågick bara under tio dagar sommaren 1991, varför det kallas för Tiodagarskriget.

Vilka fler krig utkämpades under 1990-talet på Balkanhalvön?

Det krig som blev det blodigaste och än idag mest omtalade är det i Sarajevo. Belägringen av Sarajevo, huvudstad i delrepubliken Bosnien, är den längsta i modern tid och varade från den 5 april 1992 till den 29 februari 1996. Delrepubliken Bosnien var den mest etniskt splittrade i Jugoslavien. Här levde muslimska bosniaker, ortodoxa serber och katolska kroater sida vid sida. Efter en omröstning om självständighet 1992 – där en majoritet var för självständighet från Belgrad – startade kriget. De bosnienserbiska representanterna bojkottade nämligen resultatet av omröstningen och förespråkade fortsatt enighet med den serbiska delrepubliken (Serbien) och Jugoslavien. Ansvariga för belägringen av Sarajevo var de bosnienserbiska styrkorna VRS, som fick stöd av den jugoslaviska armén JNA som stod under Slobodan Miloševićs kontroll i Belgrad.

Överbefälhavare för bosnienserberna VRS var Ratko Mladić, som hade öknamnet ”Bosniens slaktare”. Han skulle sedan 2017 komma att dömas av Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien i Haag för en lång rad krigsbrott inklusive för folkmordet i Srebrenica i juli 1995, vilket dokumentären Rättegången mot Ratko Mladić handlar om. Då dödades 8 000 muslimska pojkar och män mellan den 11 och 22 juli. De nederländska FN-soldaterna som skulle skydda dem har senare mottagit stark kritik för att vika undan och därmed möjliggöra folkmordet, något den nederländska högsta domstolen erkänt.

Bosnienkriget fick sitt slut i och med Daytonavtalet 1995 – som delade upp landet i olika etniska zoner (kallade entiteter). Det som då var den enda vägen för att få slut på kriget anses idag ha låst landet politiskt, då det befäster olika etniciteters roll och att politiken än idag utgår från det.

Makedonien var den delrepublik som lyckades lämna Jugoslavien utan ett krig. Självständighet utropades 1991 och erkändes 1993. Däremot utbröt det ändå ut krig i landet under en tid 2001.

Vad hände med de ansvariga för krigen?

Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien i Haag startade för att kunna ställa ansvariga i de Jugoslaviska krigen till svars. Den avslutades 2017, efter att Ratko Mladić dömts till livstids fängelse. Sedan 2002 finns Internationella Brottmålsdomstolen – en permanent internationell domstol för grova internationella brott: folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Rättegången mot Mladić, som började 2012, höll på i nästan fem år och kallade mängder med vittnen. Mladić hade levt som gömd i 16 år innan han greps 2011. Över 20 000 människor dog under belägringen av Sarajevo, varav ungefär hälften var civila. Långt fler skadades, inklusive många barn. Radovan Karadžić, president för Republika Srpska, dömdes liksom Ratko Mladić 2016 för folkmordet i Srebrenica, krigsbrott och brott mot mänskligheten av tribunalen i Haag. Till skillnad från Mladić som fick livstid fick han ett tidsbestämt straff på 40 år. Men givet hans ålder (född 1945) är det högst osannolikt att han kommer hinna släppas på fri fot igen. Radovan Karadžić greps 2008 i Belgrad och hade då varit efterlyst sedan 1995. Jugoslaviens ledare och Serbiens president Slobodan Milošević greps 2001 och ställdes inför rätta för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i Haag, men dog innan processen var över år 2006.

Listan på andra ansvariga som dömts för grova brott av tribunalen i Haag är lång. En majoritet kommer från den serbiska sidan i konflikten, vilket har gjort att tribunalen vid flera tillfällen anklagats för att inte ställa alla sidor till svars av serber. Men det finns även många andra än serber och bosnienserber som dömts till långa straff i Haag.

Hur är läget i de forna Jugoslaviska länderna idag?

Det har gått olika för de olika länderna. Slovenien och Kroatien är idag EU-medlemmar och har relativt hög levnadsstandard, även om de inte är på samma ekonomiska nivå som många andra EU-medlemmar. Gällande många länder i forna Jugoslavien är korruptionen mycket utbredd – kanske allra mest i Bosnien, som fortfarande är ett fattigt efterkrigsland. Det politiska systemet bygger sedan Daytonavtalet 1995 på etnicitet och det är svårt att låsa upp det politiska läget. Landet har exempelvis tre presidenter som har makten på ett rullande schema – en kroat, en bosnienserb och en bosniak. Många unga människor längtar efter att lämna landet och varje år krymper befolkningen.

Serbien har de senaste åren skakats av stora politiskt motiverade protester. Sittande president Aleksandar Vučić var för övrigt även informationsminister under Slobodan Miloševićs styre, och införde vid den tiden flera inskränkningar i pressfriheten. Något han anklagas för att göra även i nutid. Nordmakedonien, som bytt namn efter en infekterad namnkonflikt med Grekland, är idag ett lugnt land med en växande utländsk turism. I landet lever också många albaner och skolorna är tvåspråkiga då landet har två officiella språk. Korruptionen anses vara stor och 2016 var det stora protester i landet mot den då sittande presidenten Gjorgje Ivanov. Mest infekterat idag på Balkan är den fortsatta konflikten mellan Serbien och Kosovo, som erkänts som självständigt av många länder. Serbien hävdar fortfarande att Kosovo tillhör dem.

Alla länder i forna Jugoslavien som ännu inte är EU-medlemmar befinner sig i olika steg i processen att bli EU-länder. Meningarna går isär om hur sannolikt det är att flertalet av dessa faktiskt någonsin kommer uppfylla de kriterier som krävs, eller om det egentligen är det ledarna i dessa länder vill.

Läs även vad Syre skrev i fjol, då det var 25 år sedan folkmordet i Srebrenica.