DEBATT Nyligen startade licensjakten på varg i Gävleborg, Värmland och Västmanland/Örebro som efter ett tilläggsbeslut omfattar totalt 28 individer. Det är inget annat än ett stort misslyckande i förvaltandet av vargstammen och den biologiska mångfalden, och en mörk dag för förtroendet att vårt rättssystem agerar objektivt och tar hänsyn till såväl svensk som EU-rättslig lagstiftning.
Denna starkt hotade art som råder under strikt skydd enligt EU:s art- och habitatdirektiv är inte tillräckligt stabil och lever idag inte upp till gynnsam bevarandestatus så att en licensjakt på 28 individer kan tillåtas. Vargstammen är utsatt för en hög illegal jakt och dess isolering tillsammans med en extremt låg population är ytterst bekymmersam.
På 33 år har inavelsgraden endast gått ned med en (1) procent till 24 procent vilket är likställt med syskonparning. Stammens långa problematiska genetiska status är ett misslyckande i förvaltningen och hotar artens långsiktiga överlevnad eftersom få vargar invandrar österifrån och lyckas överleva utan att fällas i skyddsjakt eller i den omfattande illegala jakten.
Att man därtill beviljat jakt i två vargrevir som innehåller F2:or, andra generationens avkommor och särskilt skyddsvärda med ett individuellt värde av minst sju (7) skandinaviska vargar, trots Naturvårdsverkets rekommendation att undanta dessa från jakt, gör att vårt förtroende för beslutande myndigheter och vårt rättssystem är minst sagt försvagat. Därtill har vi noterat att kraven för beviljandet av skyddsjakt kraftigt har lättats, och idag sker på ett högst oklart sätt vilket är en oroande utveckling.
När Naturvårdsverket beslutade om siffran 300 individer som referensvärde, lutade man sig mot en genetisk sårbarhetsanalys där en grund var att Sverige, Norge, Finland och Ryssland kunde räknas in i samma population. EU-domstolen motsatte sig detta i ett liknande ärende i Finland (Tapiola-domen 2019). Därmed skulle också Sveriges population behöva vara betydligt större för att nå upp till en gynnsam bevarandestatus enligt forskningsresultat publicerade av Linda Laikre med fler vid den populationsgenetiska institutionen vid Stockholms universitet 2016.
Vi är mycket kritiska till länsstyrelsernas beslut och domstolarnas bristande objektivitet och hänsynstagande till EU-lagstiftningen, och vi anser att beslutet att bevilja en licensjakt idag är både regelvidrigt och förödande för artens långsiktiga överlevnad.
Vi är generellt inte emot jakt och anser att skyddsjakt är ett bra verktyg när alternativa och förebyggande åtgärder har prövats och inte visat sig tillräckliga, men menar att en licensjakt under rådande förhållanden är oacceptabelt.
Vi vill att:
• rovdjursförvaltningen bygger på evidensbaserad forskning och sker i enlighet med såväl svensk som EU-rättslig lagstiftning.
• tamdjur skall skyddas med förebyggande åtgärder mot rovdjur i enlighet med art- och habitatdirektivet.
• anslagen till ekonomiskt stöd för förebyggande åtgärder kraftigt förbättras och att det införs incitament som gör att tamdjursägare föregriper skadeangrepp.
