Tunna blå linjen, som visas på SVT nu, är något så ovanligt som en riktigt bra svensk polisserie. Istället för spektakulära seriemord kretsar mycket av handlingen kring mer vardagliga fall, allt ifrån butiksstölder till att ta hand om personer som tagit en överdos.

Det som gör den riktigt intressant är dock att den även visar situationer där polisen begår misstag, där man griper personer som inte har gjort något fel eller stormar en lägenhet på grund av ett felaktigt terroristlarm. Återkommande är också att den visar hur polisens vardag har påverkats av att alla vittnen kan filma ett ingripande och att deras insatser recenseras i sociala medier. Men det som är fint är att det görs helt utan pekpinnar, serieskaparna glorifierar inte polisen, men de svartmålar dem inte heller. 

I en intressant debattartikel i GP, som tar sitt avstamp i serien, reflekterar kulturskribenten och juristen Agri Ismaïl över just filmandet och över polisens våldsmonopol. Han inleder med att berätta om hur han själv i sin ungdom blev beskylld av en polis för att ha kastat sten trots att han visste att han inte hade gjort något.

Han lyfter sedan fram att det ständiga filmandet säkert gör jobbet som polis svårare, men också att det är först nu – tack vare mobilkamerorna –  som ”vi alla kan dokumentera bevisen på rasism, diskriminering och övervåld”. Ismaïl avslutar med att skriva att Tunna blå linjen ger honom ett svar på den eviga frågan om vem som ska vakta väktarna. ”Det är vi alla, tillsammans, som står vakt”, konstaterar han. 

Statsvetaren Peter Esaiasson har skrivit ett svar på artikeln där han menar att Ismaïls förhållande till polisen är problematiskt. ”Polisen måste kunna göra saker som är obehagliga för alla som ogillar våld. Det blir fel ibland, men så länge polisen har goda intentioner och processer för att bli bättre bidrar man bäst genom att göra sansade bedömningar av insatserna, inte genom att twittra och skrika foul”, skriver han.

Esaiasson skriver också att polisväsendet är ”en kollektiv nyttighet” för ett samhälle och därför gör vi bäst i att visa förtroende även “när det bränner till”. Med andra ord: lita på farbror Blå även om han pucklar på dig, det är nämligen för det allmännas bästa.

Vad som bekymrar mig med Esaiassons text är att den saknar all maktanalys och att han verkar ta väldigt lätt på polisens våldsmonopol. Att säga att det blir fel ibland men att det viktiga är att det finns goda intentioner är lätt att säga för den som inte själv har blivit drabbad, men svårare för den som i hela sitt liv blivit visiterad på oklara grunder eller kanske till och med misshandlad av lagens långa arm.

Filmande av polisinsatser är långt ifrån oproblematiska. Det finns givetvis situationer då det är helt förkastligt att filma, till exempel om någon håller på att drunkna eller om en person är på väg att begå självmord (vilket Tunna blå linjen också ger exempel på).

I de situationer då det är mer berättigat är det inte heller säkert att vittnenas filmer ger en rättvis bild. Hur mycket av händelseförloppet man väljer att ta med, hur man vinklar kameran eller om man redigerar filmen påverkar så klart den som tittar. Men å andra sidan är polisens egna beskrivningar av sina insatser också vinklade, och det finns egentligen ingenting som säger att deras bild av händelseförloppet alltid är mer rätt än ett ögonvittnes. 

Det finns många dokumenterade fall av övervåld från polisen, som aldrig hade fått samma uppmärksamhet om inte vittnen hade filmat. Det mest kända exemplet är förmodligen filmningen av polismannen som dödar George Floyd genom att trycka knät mot hans nacke. Alla kan se vad som händer i den filmen och oavsett vad som hände innan finns det ingenting i världen som rättfärdigar polismannens våld. Att det filmades var bra, inte bara för att det fick konsekvenser för de enskilda poliserna utan också för att det satte igång en viktig debatt om övervåld och rasistiska strukturer hos polisen i USA.

Men det finns också ett antal händelser i Sverige, där polis eller väktare har använt övervåld, som inte hade blivit kända om det inte hade varit för att de filmades.  

Det är säkerligen inte lätt att vara polis, ibland tvingas de fatta beslut på bara några sekunder. Och precis som det finns rötägg inom polisen finns det självklart många poliser som gör ett bra jobb, utifrån förutsättningarna. Men det handlar inte om det. Vad det handlar om är att vi har gett polisen ett våldsmonopol, och då blir det extremt viktigt att vi kontrollerar så att de inte missbrukar det. Och om vi inte ska ha övervakningskameror överallt är trots allt vittnens filmer det bästa medlet vi har för att kunna se vad som verkligen hände.

Det är lätt att ha tvärsäkra åsikter om polisen. Svårare är att, som i Tunna blå linjen, problematisera och visa att en och samma händelse kan uppfattas ur en rad olika perspektiv. Men så länge vi har en polis är det i alla fall för mig självklart att en instans med så mycket makt och så stor våldspotential måste granskas. En video säger kanske inte hela sanningen, men den är om inte annat en viktig pusselbit, ett led i att säkerställa att den myndighet vi har satt till att beskydda oss också gör det och inte tvärtom.