”Syns inte! Finns inte!” ropar rumpnissarna och det är svårt att inte tänka på svensk höger.

Folkhälsomyndigheten gör sitt bästa för att bekämpa pandemin. Arbetsbeskrivningen är lika enkel som brutal: Stoppa döden.

För det har vi varit beredda att inskränka både livets glädje och våra grundlagsfästa rättigheter. Vi får inte gå på krogen efter åtta och vi får inte heja fram Gnaget. Vi får inte gå i kyrkan på söndag och vi får inte samlas i en demonstration.

Allt är på halt. Stoppa döden. Håll nere kurvan, håll nere dödstalen, skydda de sköraste.

Nu finns det vaccin och läkarna på myndigheten ska få det att räcka och fungera och leva upp till förväntningarna. Därför har de också ansvar för en prioriteringsordning.

Och de räknar och tänker. Hur skyddar vi de äldre? Hur ser vi till att de med störst risk att smittas och smitta vidare klarar sig de sista månaderna också?

Det är arbetet. Inte ideologi, utan epidemiologi.

I en av kategorierna förklarade man att när de sociala myndigheterna möter någon i en särskilt utsatt situation så ska den kunna erbjudas vaccination. I fas 3. När alla med medicinska risker och alla som arbetar med de med medicinska risker antingen fått eller också får vaccin. Just före oss som är friska och för det mesta kan stänga in oss från både kyla och farliga virus.

Myndigheten exemplifierade med att det kunde handla om hemlösa eller papperslösa. Och topplocket gick.

Allt är på halt utom högerns känsla av att de fattiga har det för bra.

Ulf Kristersson blev arg. Papperslösa borde inte finnas. Och eftersom de inte borde finnas, så borde de inte få vaccinet heller. Syns inte! Finns inte!

Jag gissar att han var nöjd med utspelet. Kanske så nöjd att han vågade sig ut för att köpa en tidig semla. Kanske slapp han då få ett snöras i huvudet för att någon skottat taken i Strängnäs. Kanske var det en papperslös, men det såg inte Ulf.

Kanske satt det en människa i kylan någonstans längs gatan, i hopp om att få en slant till sina barn i Rumänien. Kanske nös hon, men det hörde inte Ulf.

Kanske ringde han medarbetaren som kom på idén att rasa mot Folkhälsomyndigheten. Kanske lovade han en middag, när pandemin är slut. Kanske kommer han kolla att restaurangen har kollektivavtal och kanske innebär det att ingen papperslös diskar Ulfs fat, men det tror inte jag.

Kanske satt medarbetaren i sin lägenhet och längst ner i huset kanske en hemlös smugit in i källaren och tagit skydd från vintern, men det vet han inte om.

Kanske beställde Ulf en matleverans till familjen på kvällen. Jag undrar vem som körde den, men det undrar inte Ulf.

Han somnade mätt, och jag tror att han bor varmt och om han alls tänkte på jobbet innan han somnade kanske han var nöjd med sin lokala partikamrat i Växjö, tillika ordföranden för socialnämnden, som twittrade om ”Löfven-strategin” och hur stötande det var att ”bidragstagare” ska kunna få vaccin före den som tröttnat på hemmakontoret.

Folkhälsomyndigheten ska bekämpa pandemin. Då är revorna i Sverige, klyftorna och risken för hälsan som det är att vara fattig, en verklighet. Men ”Syns inte! Finns inte!” ropar Moderaterna.