Städer som översvämmas, skogar som brinner, människor som flyr på grund av torka, andra människor som dör av värmeslag … Nej, det är inte scener ur en kommande katastroffilm. Det är verkligheten här och nu. Alla som har tagit del av nyheterna under sommaren har också sett det fruktansvärda resultatet av den globala uppvärmningen.

I förrgår släppte FN:s klimatpanel IPCC sin sjätte rapport. I den slår man fast att jordens medeltemperatur redan nu är högre än den har varit på 100 000 år, och det kommer att bli ännu varmare. Sedan den industriella revolutionen startade har temperaturen stigit med 1,1 grader och det krävs nu enorma ansträngningar för att vi ska klara 1,5-gradersmålet.

Men även om vi mot förmodan skulle klara det kommer vi få uppleva många fler katastrofer under de kommande decennierna. Den bittra sanningen är att det redan har gått alldeles för långt och att vi har gjort alldeles för lite. Glaciärerna smälter i en enorm takt och öknarna breder ut sig mer och mer för varje år som går. Till detta ska man också lägga alla arter som på olika sätt bidrar till att hålla naturen i balans men som är på väg att försvinna, eller redan har försvunnit.

Det är sannerligen lätt att tappa hoppet och tänka att det bästa vore om vi samfällt bara lade oss ner och dog. Men att det är för sent att hejda klimatförändringarna helt betyder inte att allt hopp är ute. Det dummaste vi kan göra är att tänka att det bara finns två lägen – antingen räddar vi klimatet eller så går mänskligheten under. Så är det inte, vi kommer få leva med konsekvenserna av våra handlingar, men det finns fortfarande möjlighet att mildra de allra värsta effekterna.

Det kan låta naivt, men för varje liten sak du gör – både på ett personligt och ett politiskt plan – är du med och bidrar till att havsnivån kanske inte höjs fullt så mycket som i de värsta scenarierna, att något färre människor tvingas fly, att färre skogar brinner ner… ”Det är bara en droppe i havet” kanske någon säger. Men havet består trots allt av droppar.

Det finns inte heller tid till att diskutera om vi bara ska fokusera på politiska lösningar eller på individuella beteendeförändringar. Båda sakerna behövs. Politikerna kan stifta lagar som gör det lättare för människor att ställa om, men det krävs också normförändringar och människor som vågar ta täten. 
Slutligen finns det definitivt inte tid att vänta på tekniska lösningar som ska göra att vi kan fortsätta leva som nu. Inte så att vi ska lägga ner all forskning, men den mesta teknikutveckling som löser ett problem skapar också nya.

Så är till exempel batterier som kan lagra mycket energi bra för att ställa om från fossila källor, men brytningen av de metallämnen som behövs till batterierna är minst sagt tveksam. Bioenergi är på många sätt bättre än olja och kol, men kraven på snabbväxande träd som kan omvandlas till biomassa gör också att gammelskogar (som fungerar som kolsänkor och är viktiga för den biologiska mångfalden) avverkas. Tekniken kan i bästa fall fungera som en bonus, men det enskilt viktigaste vi kan göra är att minska vår konsumtion.

På ett sätt skiljer sig verkligheten ändå från en katastroffilm. Det kommer inte kliva in någon hjälte som räddar jorden från undergång och gör att alla kan leva lyckliga i alla sina dagar. I verkligheten måste vi alla vara hjältar och det är inte enskilda bedrifter som kommer att göra skillnad utan vårt dagliga slit. I dag, i morgon och alla andra dagar.