EU storsatsar på Frontex: ”Mänskliga rättigheter existerar inte vid gränsen”

Sexbarnsmamman Nadera Almonla försvann för ett år sedan spårlöst på gränsen mellan Turkiet och Grekland. Området kring floden Evros, eller Maritsa som den kallas i Turkiet, har länge varit en passage för människor på flykt.

När Turkiet i februari 2020 ”öppnade gränsen” mot EU strömmade tusentals flyktingar hit. Turkiet använde flyktingarna i ett politiskt spel för att markera mot EU att de inte längre hade lust att vara en buffertzon för flyktingar, något de enligt en överenskommelse från i mars 2016 mellan EU och Turkiet varit. Nadera, hennes man Ahmed och deras sex barn försökte, liksom många andra vid samma tidpunkt, ta sig över den breda floden till den grekiska sidan. De sex barnen korsade floden i en båt före Nadera och Ahmed och när de kom fram till den grekiska sidan anlände två militärfordon med sex soldater i.

– De avfyrade skott i luften. Min fru var rädd för våra barns skull och ville ta sig över floden så hon gick ner i vattnet och jag följde med henne. Jag är 1,70 lång och min fru kortare, berättade Ahmed för Amnesty International efter händelsen.

Nadera och Ahmed gick över floden, med vatten upp till axlar och nacke. När de var två till tre meter från flodbanken på andra sidan dök de grekiska soldaterna upp framför dem. De pekade med gevär och pistol mot dem och sköt i luften.

– Det sista jag såg av henne var när hon stod två meter bakom mig med vatten upp till huvudet. Soldaterna kom emot mig, jag försökte gå tillbaka för att ta med min fru men de tog tag i mig och tryckte ner mitt ansikte mot marken så jag inte kunde se floden. Jag försökte ta mig upp men soldaten tryckte sitt gevär mot mitt huvud så jag inte kunde röra mig. Totalt sköt de minst tre gånger, säger Ahmed.

Familjens önskan var att nå EU och söka asyl. Men istället lever i dag barnen och Ahmed i Turkiet. De vet fortfarande inte vad som hände med Nadera och fallet ligger nu på Europadomstolens bord. Advokater i både Grekland och Turkiet har stöttat familjen och drivit Naderas fall vidare. Efter att Nadera försvann frihetsberövades familjen av grekisk polis, de fick sina tillhörigheter beslagtagna och deporterades efter några timmar tillbaka över floden i en liten träbåt. Inget av detta är ovanligt, enligt Amnesty International.

– Det är ett mycket representativt fall. Familjen är fortfarande i Turkiet och nu ett år senare vet de fortfarande inte vad som hände, säger Adriana Tidona, en av forskarna bakom Amnesty Internationals rapport om händelserna i Evros 2020, till Syre.

EU lovprisar Grekland

Många stora, internationella medier rapporterade om dödsfall, tårgas, skott och övervåld från den grekiska sidan efter att Turkiet slutade bevaka gränsen. Barn fanns bland dem som drabbades. Förutom fallet med Nadera dog minst två personer vid Evros i slutet av februari och början på mars – 43-åriga Mohammad Gulzari från Pakistan och 22-åriga Muhammad al-Arab från Syrien.

Samtidigt reste tusentals flyktingar via Egeiska havet från Turkiet till de grekiska öarna. De bemöttes på liknande sätt som flyktingarna i Evros och motades tillbaka till Turkiet med hjälp av övervåld och fula knep från den grekiska kustbevakningens sida, som att göra svallvågor framför de sjöodugliga flyktingbåtarna.

Men EU berömde Grekland för sina insatser. Ursula von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, reste till Evros och de grekiska öarna för att med egna ögon se vad som pågick. EU-parlamentets talman David Sassoli och Europeiska rådets ordförande Charles Michel var också på plats i Grekland.

Grekland fryste asylrätten

I medier och på sociala medier delades bilder av EU-topparnas besök vid den yttre gränsen.

– De grekiska myndigheterna står inför en mycket svår uppgift när det gäller att ta hand om situationen. Och jag vill tacka de grekiska gränsvakterna och kustbevakningen, jag vill tacka civila, polisen, soldaterna och servicekvinnorna, och jag vill tacka Frontex, för deras outtröttliga ansträngningar. Det är viktigt för mig att vara här med dig (Kyriakos Mitsotakis, Greklands premiärminister) i dag och berätta att Greklands bekymmer också är våra (EU:s) bekymmer. (…) Jag tackar Grekland för att de är vår europeiska sköld, sa Ursula von der Leyen på en presskonferens i orten Kastanies, nära den turkiska gränsen, den tredje mars 2020.

Vid samma presskonferens meddelade hon att EU:s gränsbyrå Frontex, på Greklands begäran, skulle starta en så kallad rapid border intervention och förstärka sin närvaro i Grekland med 100 gränsvakter. Vid tidpunkten fanns redan 530 gränsvakter från myndigheten på plats i Grekland. I insatsen ingick också sju patrullfartyg, två helikoptrar, ett flygplan och tre fordon med värmekameror (thermo-vision vehicles). Grekland fick också 700 miljoner euro från EU för att hantera situationen. Frontex hade alltså redan närvaro i Grekland – men nu förstärktes den.

Amnesty International menar att beslutet att starta en Frontex-operation i Grekland vid den här tidpunkten är beklaglig av flera skäl, berättar Anneliese Baldaccini som är senior migrationsforskare på Amnesty International. Delvis på grund av våldet, men också för att Grekland den andra mars frös rätten att söka asyl.

– Det är djupt problematiskt eftersom det i Frontex uppdrag ingår att hänvisa människor till asylmyndigheterna. Och det är inte klart hur Frontex tänkte att de skulle kunna fullfölja de skyldigheter de har i en kontext där det inte finns ett asylsystem. Vi har fortfarande inte fått ett svar på det. Frontex riskerade genom operationen även att bidra till de kränkningar av fundamentala rättigheter som den grekiska staten begick vid den här tiden, säger Anneliese Baldaccini.

Stoppade inte Frontex

Inför varje uppdrag är Frontex skyldiga att utvärdera om några grundläggande rättigheter riskerar att kränkas. Sedan 2011 har det funnits en befälhavare för grundläggande rättigheter som den verkställande direktören ska rådfråga. Inför operationen i Grekland avrådde befälhavaren för grundläggande rättigheter Frontex från att inleda den.

– Befälhavaren för grundläggande rättigheter spelar en viktig roll i att hjälpa Frontex att skydda och respektera grundläggande rättigheter. Hennes råd har alltid beaktats inför alla relaterade beslut. Men medan den verkställande direktören är skyldig att rådfråga den ansvarige för grundläggande rättigheter gällande olika frågor, är han inte skyldig att följa detta råd. Det slutliga beslutet och det övergripande ansvaret förblir i den verkställande direktörens händer, skriver Frontex presstalesperson Krzysztof Borowski i ett skriftligt uttalande skickat till Syre.

Anneliese Baldaccini menar att prioriteringen vid den här tidpunkten inte verkar ha varit någons grundläggande rättigheter.

– Det verkar som att människors grundläggande rättigheter inte var prioritet, utan det handlade mer om att skydda gränsen och stoppa ankomsterna, säger Anneliese Baldaccini.

Enligt artikel 46 i Frontex stadgar ska den verkställande direktören avbryta uppdrag om det bryter mot grundläggande rättigheter. Men det här uppdraget, som till att börja med var två månader långt, avbröts inte. En rapport från Frontex styrelse slog i början på mars fast att kriterierna för att göra det inte uppfyllts.

Ett märkbart skifte

Frontex har under året som gått efter det här hamnat under lupp. Inte så mycket på grund av det som hände i mars i fjol – vilket har kunnat passera utan större konsekvenser. Det som framför allt har blivit vanligare under året är pushbacks av flyktingar där Frontex enligt flera rapporter från media varit närvarande eller involverade. Allt mer har också indikerat att Frontex är en dysfunktionell myndighet, men trots det snabbt växer och får allt mer befogenheter. Många har också krävt att Fabrice Leggeri, Frontex verkställande direktör, omedelbart ska avgå.

Myndighetens budget för 2020 var 460 miljoner euro, vilket är över 35 procent mer än budgeten 2019. Och den fortsätter växa. År 2027 ska Frontex ha en stående styrka på 10 000 vakter, som kommer vara EU:s första gemensamma polisiära och militära styrka. I dagsläget fungerar det så att olika medlemsstater bidrar med resurser, vilket kan vara gränsvakter, kustbevakning, helikoptrar eller fartyg.

Marie, som jobbar för människorättsorganisationen Mare Liberum på den grekiska ön Lesbos, menar att händelserna i februari och mars 2020 förändrade situationen i det Egeiska havet.

– Situationen förändrades drastiskt. Många människor reste till landgränsen och kom via havet till de grekiska öarna. Det här var startskottet för en eskalering – rättsstatens principer upphörde att gälla.

– Vi gjorde, och gör fortfarande, så mycket vi kan för att samla information om pushbacks genom att använda olika källor, som olika frivilligorganisationer och den turkiska kustbevakningens officiella konton. På så sätt försökte vi genom att dubbelkolla informationen se när pushbacks hände. Vi har samlat vittnesmål från de drabbade för att ta reda på hur det går till och hur situationen ser ut för människor på flykt, säger Marie.

Hon tar en händelse från i november i fjol som exempel på vad Mare Liberum observerat under året som gått.

– En grupp på 24 flyktingar anlände till Lesbos, de hade nått europeisk mark. Men de var livrädda för att polisen skulle hitta dem och sätta dem i en båt tillbaka till Turkiet. Det här är problematiskt för de måste kontakta myndigheterna för att kunna söka asyl. De kontaktade istället UNHCR, som sedan kontaktade polisen. När polisen kom var de först vänliga. Sen förde de bort gruppen och började misshandla dem.

– Allt de här människorna äger brukar få plats i en liten väska. Polisen tog deras saker och brände upp dem, som för att avhumanisera dem. De var sedan i så stor chock att polisen, enligt vad de berättat för mig, enkelt kunde få dem att sätta sig i en stor polisbil.

Flyktingar fängslas

Kustbevakningen satte sedan flyktingarna i en båt och körde dem till turkiska vatten där de placerade dem i små svarta och orangea livflottar. Enligt Mare Liberums efterforskningar tillverkas de här livflottarna utanför Aten och används bara av den grekiska kustbevakningen. De är väldigt ostadiga och obehagliga vid sjögång. Den här gruppen hade tur – havet var lugnt och de kunde räddas i land utan fler missöden. Några hade också lyckats gömma sina mobiltelefoner och de kunde kontakta den turkiska kustbevakningen som efter några timmar kom och räddade dem. Väl tillbaka i Turkiet fängslas flyktingarna ofta, det varierar om det är i några dagar eller flera veckor. Sen försöker de allra flesta ta sig till Grekland igen.

– Allt det här går under radarn för Frontex, säger Marie.

Mellan mars och december 2020 räknade Mare Liberum till 321 pushbacks som drabbade totalt cirka 9 700 personer.

– Vi kan därför anta att det sker i genomsnitt en pushback i Egeiska havet dagligen, säger Marie.

Amnesty International har också följt utvecklingen och menar att det inte handlar om enskilda incidenter utan sker systematiskt.

– Vi kan se att det är ett systematiskt problem, det är inte isolerade händelser utan återkommande, säger Annelise Baldaccini.

EU berömde Grekland

Många blev förvånade över att brutaliteten från den grekiska militären vid gränsen och till havs istället för att fördömas stöttades av EU. På samma sätt har den grekiska kustbevakningen det senaste året givits relativt fritt spelrum i havet mellan Grekland och Turkiet. Men den här utvecklingen har pågått under en lång tid. Efter flyktingvågen till EU 2015 flyttades gränserna för vad politiker kunde säga och göra snabbt. Men enligt Peo Hansen, professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet, har det smugit sig på ända sedan 1980-talet – när EU först började prata om en gemensam inre marknad med fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och människor.

Peo Hansen beskriver det som ”de små stegens tyranni”. Det vill säga att det stegvis sker en förändring som inskränker rättigheter, men att förespråkarna av förändringarna menar att inskränkningen är så liten att det inte finns anledning till oro.

– Politiker kan säga att det bara är en liten uppstramning – vi ska fortsatt värna asylrätten, och så vidare. Men nu har vi hållit på med det här sedan mitten på 80-talet när EU bestämde sig för att man skulle ha en gemensam inre marknad. Det innebar att EU:s inre gränskontroller successivt skulle göras smidigare och sedan tas bort helt. Man förstod direkt att det här förutsätter att EU upprättar en gemensam yttre gränsbevakning. Migrationspolitik blev till säkerhetsfrågor och polisiära frågor, säger Peo Hansen och fortsätter:

– Och det tar sig allt mer våldsamma uttryck – nu har det gått så långt att man inför öppen ridå bryter mot sina egna lagar och regler inom EU. Det är som att svenska regeringen skulle bryta mot Sveriges rikes lag. Det blev så tydligt då i februari när Ursula von der Leyen åkte ner till Grekland. De iscensatte det här som ett drama där EU:s högsta företrädare skulle vara med i en slags action, med bilder där de sitter i militärhelikopter – ska minsann se till att stoppa flyktingarna. von der Leyen uttalade det här om att Grekland är ”Europas sköld” efter att internationella medierna redan hade berättat att det hon då lovprisade var att Grekland sköt med gummikulor och tårgas mot försvarslösa flyktingar.

Grekland kan göra i princip vad de vill utan att det blir några påföljder, menar Marie från Mare Liberum. Enligt henne och Mare Liberum existerar inte längre mänskliga rättigheter på EU:s yttre gränser – något Frontex bidrar till.

– Hela det europeiska systemet är designat så att de dumpar allt ansvar på medlemsstaterna med en yttre gräns. De tillåts sedan hantera situationen hur som helst. Det försätter EU i en situation där de inte kan kritisera tillvägagångssätten så länge resultatet är att extremt få människor anländer, säger Marie och fortsätter:

– Vi behöver ett radikalt skifte inom EU så att mänskliga rättigheter återigen respekteras och försvaras.

Ett återvandringssystem

2015 blottades det gemensamma europeiska asylsystemets brister. Principen om att en skyddsbehövande ska söka asyl i första ankomstland havererade totalt. Sedan dess har försök att reformera det gemensamma asylsystemet pågått – och misslyckats. Tävlingen om vem som kunde göra minst tog sin början och inre gränskontroller återinfördes. Mycket få EU-länder vill i dag hjälpa till att ta hand om de flyktingar som anländer. Trycket på länder som Grekland, som det senaste året tagit till allt hårdare tag för att stoppa flyktingarna, har därför varit stort. Grekland, Italien och Spanien har i stort lämnats ensamma med ansvaret. Europeisk solidaritet, som Ursula von der Leyen talade om vid den turkiska gränsen, innebär i praktiken att hjälpa till att stänga ute – inte hjälpa till att ta hand om dem som anländer.

I dag svarar migrationspolitiken ofta mot en säkerhetspolitisk logik, enligt Anja Karlsson Franck, lektor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet.

– När EU-kommissionen eller svenska politiker säger att ”vi måste få kontroll över hur många människor som kommer till vår gräns” så är det som någonting underförstått att det finns belägg för att om vi får kontroll på det så löser vi problemen inom unionen. Men inom forskningen beskrivs det att man svarar på fel sak på fel plats. All migrationspolitik kan inte svara mot en säkerhetspolitisk logik, säger Anja Karlsson Franck.

EU-kommissionens senaste förslag på ny migrationspolitik är mer ett återvandringssystem än ett asylsystem, enligt statsvetaren Peo Hansen.

– Det har blivit ett gemensamt försök att blockera flyktingar. I det senaste förslaget ska länder kunna vara med och dela på ansvaret på andra sätt, som att skicka förstärkning vid gränsen eller hjälpa till med återsändande, säger han och fortsätter:

– 2015 har man har lyckats framställa som ett ”aldrig mer” – det här katastrofala ska vi aldrig mer behöva uppleva. Alla tycker det var galet, men Sverige är det enda landet i EU som inte har åldrande befolkning i dag.

”EU bryter mot asylrätten”

Men retoriken och åtgärderna som satts in har gett resultat – till Sverige kommer i dag färre asylsökande än det gjort sedan 1999. 2020 var antalet asylsökande 12 991. Och de allra flesta politiker vill att antalet ska fortsätta hållas på en låg nivå. Intresset för att lägga resurser på att säkra gränserna är större än att se till att det finns ett fungerande asylsystem för de som anländer, menar Annaliese Baldaccini.

– Därför kan alla enas om att ge mer makt till en myndighet som hjälper dem att förverkliga den här visionen av Europa. Så att Frontex växer är en konsekvens av det här sättet att tänka, säger Anneliese Baldaccini.

Enligt Peo Hansen har de lagar som EU själv har stiftat börjar bli ett hinder för att stoppa flyktingar. Trots att lagarna redan från början är drakoniska och inte finns där för att göra det lättare för flyktingar.

– Utvecklingen har gått i vågor beroende på hur mycket kris man har kunnat rida på. Men sedan 2015 har det varit grönt ljus för långtgående åtgärder som inskränker rättigheter. De som studerar utvecklingen som jurister är helt eniga om att EU bryter mot asylrätten och så vidare, säger Peo Hansen.

Frontex gavs utökade befogenheter 2016 och igen 2019. Nu växer myndigheten så att det knakar. Vakterna i den nya stående styrkan ska bära Frontex första gemensamma uniform – EU har således fått en gemensam gränspolisstyrka. Detta trots att EU inte är en demokrati och att Frontex befinner sig bortom demokratisk kontroll, menar statsvetaren Peo Hansen. Mycket inom myndigheten sker i dunkel samtidigt som dess befogenheter ökar.

– All våldsutövning från lagliga instanser måste övervakas, det måste finnas insyn i verksamheten. Man vet ju hur illa det går när polisen kör sitt eget race, säger Peo Hansen.

Flera utredningar pågår

Två utredningar av Frontex pågår just nu: en från EU:s antikorruptionsbyrå OLAF och en som en arbetsgrupp från EU-parlamentet gör. Utredningarna påbörjades efter de många avslöjandena i media om oegentligheter av olika slag. Vad det exakt är som OLAF tittar på är ännu oklart – det kan röra exempelvis lobbyverksamhet, brister i systemet för att rapportera fel som begås under operationerna, brott mot internationell rätt eller svårigheter relaterade till Frontex snabba tillväxttakt.

EU-parlamentet, som varit drivande i att granska Frontex under en längre period, ska ägna fyra månader åt att samla bevis och info från ett brett spektrum källor – bortom de interna och officiella.

Frontex styrelse har å sina vägnar gjort en egen utredning av händelser i det Egeiska havet. Styrelsen har tittat på 13 incidenter, varav åtta hände i turkiskt vatten och därför avskrevs, där det kan ha förekommit direkt eller indirekt inblandning av Frontex. Den slutgiltiga rapporten presenterades i mars och där konstaterar styrelsen att i de sex incidenter som ägde rum i grekiska vatten inte är möjligt att dra några definitiva slutsatser. Mycket beroende på motstridiga uppgifter från grekisk kustbevakning och Frontex personal, bland annat från Sverige och Danmark (se faktaruta).

Anneliese Baldaccini menar att styrelsens rapport är användbar på så sätt att alla händelser i Egeiska havet som Frontex kan ha varit delaktiga i står noggrant listade. Men slutsatserna som dras är enligt Amnesty inte de bästa. Motstridig information från grekiska myndigheter och olika länder som deltar i operationen gör att styrelsen inte kan bestämma sig för vem som ljuger och vem som talar sanning. Men incidenterna i grekiska vatten utgör enligt Amnesty pushbacks.

– Jag skulle inte säga att de har gjort ett bra jobb. De har förlitat sig på officiell information, inte tagit hänsyn till bevis från icke-officiella källor, externa källor eller rapporter från organisationer, inte heller hört vittnesmål från offer för incidenterna eller deras advokater. Det är inte en utredning i den mening att den är oberoende eller söker ny fakta, säger Anneliese Baldaccini.

Men Frontex menar att resultaten visar att det inte finns bevis för att de, direkt eller indirekt, ska ha varit inblandade. Samtidigt arbetar de hårt för att införa de rekommendationer det interna rapportsystemet som styrelsen gav dem i rapporten.

– Två undersökningar relaterade till flera medierapporter om påstådda pushbacks har inte hittat några bevis för några kränkningar av mänskliga rättigheter, skriver Frontex presstalesperson Krzysztof Borowski till Syre.
Militära medel

När Frontex växer är orosmolnen flera. Det är en av EU:s största myndigheter på samma gång som det är den minst transparenta. Militära operationer omgärdas ofta av sekretess. Möjligheten till ansvarsutkrävande är begränsad.

– Vi har inte något problem med att Frontex växer i sig. Men det är ett faktum att ju mer myndigheten växer, desto mer mandatet och makten utökas, så blir frågan om ansvarsutkrävande viktigare och mer relevant. Det vi är oroliga för är en myndighet som inte kan hållas ansvarig.

Frontex nya stående styrka kommer bära vapen. De första vakterna i den här styrkan kommer om Frontex får som de vill vara beväpnade redan i sommar, enligt tidningen EU Observer. Annars är det medlemsstaten som deltar i Frontex som ansvarar för detta och inte EU-myndigheten.

I och med att det finns vapen inblandade kan många olika saker inträffa, menar Anneliese Baldaccini. Frontex skulle i december ha tillsatt ett flertal human rights monitors, för att komplettera befälhavaren för grundläggande rättigheter, i december 2020. Det har man ännu inte gjort och ny deadline för det är i sommar.

– Det är viktigt att sådant som händer kan klaras upp. Vart ligger ansvaret, och vem är ansvarig för det som har hänt? Hur kan offer för här incidenterna få upprättelse och tillgång till åtgärder? Det är viktigt, säger hon.

Peo Hansen tror inte att Frontex kommer kunna växa på ett rättssäkert sätt.

– Nej, det visar de här skandalerna. Arbetets natur är sådan att de är där för att ta bort flyktingar. Det såg vi i mars förra året – man stöttade Grekland och mötte kvinnor och barn på flykt med tårgas och avvisningar vid gränsen. Istället borde man lägga alla de här resurserna på ett asylsystem som fungerar och att rädda människor så att ingen far illa, säger Peo Hansen och tillägger:

– Men om man räddar människor – då måste man också ta hand om dem. Det vill man inte.

En krigszon

Marie från Mare Liberum liknar det Egeiska havet vid en krigszon.

– Egeiska havet är en högst militariserad zon. Mycket av pengarna som pumpas in i Frontex går till gränsskydd och övervakningsutrustning. De beställde just zeppelinare. Är det verkligen nödvändigt? Jag skulle säga att det absolut inte är det. Det vi ser just nu är att EU sätter in militär mot civila. Det är som om ett krig pågår här.