Jag är en slarver. Jag slarvar bort och glömmer prylar på i det närmaste fackmannamässig nivå. Tack och lov har jag inte så många prylar, tänker jag på väg ner i tvättstugan. När jag växte upp hörde jag folk i Dalarna säga att man inte ska äga mer än man kan med sig upp i en björk. Om björnen kommer. Eller kanske vargar.

Det är så där fuktigt varmt och lysrörsljust i tvättstugan. Doftar nån sorts blomma. En tropisk semester mitt i vardagen. Jag laddar en maskin blandade underkläder och börjar fundera på den där eviga högen av frånskilda strumpor som finns i de flesta hem. Den som jag får lust att slänga då och då. Vilket aldrig blir av. Kanske dyker kompisen till den där fina bomullsstrumpan upp nån dag.

– Idiot, hör jag bakom min rygg.

Jag vänder mig om. Ovanpå torkskåpet sitter en liten kvinna. Några decimeter hög, bara, och med långt, krusigt, svart hår och en stram dräkt som ser ut som om en uniform har parat sig med en biografvaktmästares kostym.

Kvinnan verkar uppfatta min osäkerhet.

– Jag är garderobiär. Närmare bestämt chefgarderobiär för hela alltet. Tutto! Fetboss, säger hon med en självklar stöddighet.

– Va!? säger jag och skrattar till.

– Ja, skratta du, men utan mig och mina arbetskamrater skulle det vara fullständigt kaos i världen. Borttappade prylar överallt. Berg av strumpor, böcker, prylar av alla de slag.

– Och drömmar, mumlar jag bittert.

– Nej, vi sköter inte förlorade drömmar. Inte tappade sugar heller. Bara fysiska objekt. Och det räcker långt.

Vid det här laget är jag van vid att prata med folk och saker som egentligen inte kan snacka, men jag vet inte riktigt hur jag ska svara. En av maskinerna har snurrat färdigt så jag plockar ur den och börjar fylla torktumlare och torkskåp.

Tusentals strumpor under en livstid

Damen på torkskåpet följer mig med blicken känner jag i nacken. Pirret gör det lite svårt för mig att koncentrera mig så jag vänder mig om och möter hennes ögon.

– Jag fattar inte. Finns det ett ställe där alla borttappade strumpor hamnar?

– Nej. Det vore ju konstigt. Men tänk om det fanns ett sånt ställe. Då skulle jag jobba där. Om jag fanns.

Jag skrattar till. Det är inte första gången som det omöjliga i mina omöjliga samtal blir så här påtagligt. Jag bestämmer mig för att spela med.

– Okej. Vad skulle det finnas på den platsen?

Hon ger ifrån sig ett litet nöjt kluckande ljud. Uppenbarligen nöjd över att få diskutera det hon brinner för.

– Vet du att varje människa i den industrialiserade delen av världen tappar bort över ett tusen strumpor i snitt under sitt liv. Kanske så många som 1 200? Typ sexton par om året.

– Jag har nog inte ens sexton par strumpor.

– Jo, men du är en miljöflummande Stockholmshipster som inte har vett att konsumera ordentligt.

Jag hör på hennes skratt att hon retas med mig. Men det tar inte riktigt. Det är ju det jag är. Och jag bär gärna olika strumpor. Pallar knappt para ihop dem. Vem bryr sig?

Vetenskapliga teorier

– Vi sysslar inte med vad skit som helst, säger den lilla garderobiären. Det finns människor som har studerat försvunna sockor vetenskapligt. Det finns till och med ett litet program som kan räkna ut hur stor risken för att strumpor ska försvinna är i just ditt hushåll.

Mitt intresse är nu väckt. Rejält. Det här har jag faktiskt funderat på i tvättstugan många gånger. Garderobiärchefen tänder till när hon ser min pigga blick.

– Risken för att sockor försvinner ökar om de tvättas tillsammans med andra kläder och om man hanterar stora mängder tvätt samtidigt. Det blir helt enkelt svårt att hålla redan på strumporna som kan trilla ner bakom ett element eller ett skåp. En del försvinner under tvätten, men moderna tvättmaskiner ska egentligen klara strumpor.

Jag börjar räkna i huvudet. Långt ifrån alla människor på jorden har råd med strumpor eller bor där de är nödvändiga. Men säg att det handlar om 16 par om året för en tredjedel av jordens befolkning.

– Då snackar vi om 85 miljoner strumpor, mumlar jag.

– Ett par strumpor väger åtminstone 60 gram, säger garderobiären. Det är 2500 ton strumpor. Minst. Du fattar att vi har göra.

– I fantasin, påpekar jag.

– Nej, strumporna finns på riktigt, flinar hon.

– Du vet vad jag menar, stönar jag. Hon skrattar rått.

Andra saker i tillvarons garderob

Människor slarvar bort saker hela tiden, berättar garderobiären. De flesta hittar vi snart, dock. Oftast handlar det om prylar som vi behöver dagligen, plånböcker, glasögon, mobiler och liknande. Och för det mesta hittar vi dem relativt snabbt. Ändå går det åt mycket tid i en genomsnittlig människas liv för att leta efter prylar. Enligt en undersökning handlar det om minst tio minuter om dagen i genomsnitt. Det är 2,5 dagar på ett år och nästan ett halvt år av en människas liv.
– Jag letar betydligt mer än så. Och glömmer och tappar bort saker ändå, säger jag efter hennes utläggning.

– Egentligen är inte ni människor skapta för att ha en massa prylar. Ser man på hur folk som lever utanför det industriella samhället lever så äger de ofta inte mycket. Som dina vänner i Dalarna måste de kunna komma undan snabbt vid fara. Då kan de inte släpa på ett helt bohag.

Jag försöker hela tiden minska mängden tillhörigheter i mitt liv. Men det räcker onekligen med mobilen och min jobbdator för att jag ska tappa greppet rätt ofta. Snurrar runt och svär och hävdar att det var bättre förr då saker satt fast med sladdar i väggen.

– Jo, rörligheten i det moderna samhället gör att allt fler prylar kommer bort, lägger garderobiären till. Runt jorden försvinner hundratusentals datorer och telefoner på flygplatser, i taxibilar och på bussar varje år. Långt ifrån alla blir stulna.

– Jo, jag glömde i princip allt jag bar på under en blöt natt på Bokmässan. En av anledningarna till att jag slutade med alkohol, faktiskt. Mobil, dator och en extra hårddisk dök upp till slut, men på helt olika ställen.

– Bra att sluta supa, men undersökningar har visat att folk i genomsnitt får leta efter nio saker om dagen. Tusentals per år. Det tror jag ingen nykterhet i världen biter på. Nu måste jag iväg och sortera plektrum. Vi hörs!

Jag vinkar glatt åt henne när hon slinker in bakom torktumlaren i hörnet. Den högra tvättmaskinen går över till tumling och surrar bumligt och ljudligt ett tag. Jag tittar in genom glaset i mitten på luckan och försöker se om där finns några strumpor. Konstaterar nöjt att båda de svarta med röda blommor överlevt. Mina favvostrumpor. Som jag fått av min älskade sambo. De får inte komma bort. Aldrig.