Oavsett om man är rojalist eller inte har det varit svårt att undvika att höra talas om Oprah Winfreys intervju med Meghan Markle och prins Harry som publicerades den 8 mars, på Internationella kvinnodagen. Jag är djupt ointresserad av kungligheter generellt men intervjun sätter liksom fingret på väldigt många samhällsproblem. Det är rätt fascinerande.

Här trängs ett kolonialt, rasistiskt förflutet med beröringsskräcken över att dagens Storbritannien skulle ha problem med rasism. Meghan Markles mamma är afroamerikan, hennes pappa vit, och inom kungahuset dryftades farhågor om hur brun den kungliga avkomman skulle bli. Antydningarna från prins Harry och Meghan Markle är allt annat än sublima över att brittisk media och allmänheten dömt Meghan hårdare och framställt henne i dålig dager, på grund av hennes ursprung.

Meghan har löpt gatlopp i skvallerpressen och utmålats som en lycksökerska från en gangsterförort. I själva verket växte hon upp i ett medelklassområde i Los Angeles med till största delen svart befolkning, och har gått i privatskola. Här ryms både dold rasism i antagandet att alla svarta bor i slummen och klassförakt över att en kvinna med modest bakgrund inte hör hemma i det brittiska hovet.

Det brittiska kungahuset anklagas också i intervjun för att vidmakthålla en heders- och tystnadskultur där familjens rykte anses vida viktigare än individens välmående. När Meghan klev in som en del i familjen fråntogs hon sitt pass, körkort och nycklar och hon förbjöds att gå ut och att träffa vänner.

Inte ens när Meghan uttryckte tankar om att inte längre vilja leva fick hon stöd, allt i rädsla för att familjens heder skulle smutsas ner om det kom ut att hon sökt psykiatrisk hjälp. Både Meghan och prins Harry pratar om hur dåligt de mådde och hur lite stöd de fick av familjen. Istället upplevde de att deras mående bagatelliserades med att de inte hade det värre än någon annan. Alla måste bita ihop.

Sett ur ett svalt utifrånperspektiv kan man säkert tänka att Meghan överdriver, är lättkränkt, naiv och söker konfrontation. Jag har läst den typen av kritik. Men negativ särbehandling av personer från etniska minoriteter behöver förstås i sitt sammanhang. Varje enskild händelse skulle kunna vara en ren tillfällighet, otur, någon som hade en dålig dag. Det är mönstret som blottlägger vad som egentligen pågår. Som rasifierad är man alltför väl förtrogen med blickar, tonfall, mimik och kroppsspråk. Det är en del av ens vardag.

Är det synd om prins Harry och Meghan Markle? Om det har jag ingen åsikt. Det intressanta är hur alla missgynnas av att inte prata om elefanthjorden i rummet: rasism och klassförakt, sexism, tystnads- och hederskultur och mental ohälsa. Ingen kommer undan. Inte ens kungligheter.