– Men Peter, sa Camilla. Du ska vänta i lilla huset.
– Låt honom vara, sa Thomas.

Han placerade roboten på en köksstol och ställde en kopp te framför honom trots att han hade tackat nej. Peter såg bedrövlig ut, med tumavtryck i pannan och smink som rann runt ögonen. Svart färg hade runnit ner på den urblekta morgonrocken i frotté som Åsa hade lånat honom. Han satt rak i ryggen och betraktade dem uttryckslöst.

– Vad intressant att få träffa en politikerrobot, sa Thomas. Jaha, Peter, vad ser du som Himmelska fridens viktigaste vägval just nu?

– I den tid vi befinner oss i, sa Peter, är Himmelska friden ännu inte den organisation jag representerar. Himmelska friden kommer att starta om fyrtiosju år i Beijing, Kina. Den kinesiska staten kommer att anlita Himmelska friden för att sköta samhällsfunktionerna i ett antal provinser och samtidigt förbereda en expansion i rymden. Senare kommer även andra stater att efterfråga Himmelska fridens tjänster. Vi kommer då att anpassa dem efter de seder och bruk som råder där.

Vad var det här? Vad hade Camilla gjort med honom? Plötsligt kunde Peter svara sammanhängande.

– Norden, fortsatte Peter och gjorde en gest som om han stod på en scen och visade fram en karta, var ett område där vi uppfattade demokrati och delaktighet som djupt förankrade värden. Det betraktade Himmelska friden som både ett hot och en möjlighet. Känner ni till att det kinesiska tecknet för ”kris” …

Ja, Peter, tänkte Ida, det var en floskel hundratals år innan du blev till. Intressant ändå att demokrati och delaktighet ännu om fyrtiosju år skulle vara ”djupt förankrade värden” i Norden. Med tanke på hur samhällsutvecklingen såg ut.

Utanför det vågiga glaset i fönstret gick Åsa förbi. Ut mot grinden. Vart hon nu skulle. Hon satte händerna i sidan, lite bakåt, som om hon var trött i ryggen. Ida lade honung i kamomillteet och började lyssna igen. Peter hade kommit in på hur viktigt det var att få människor att känna sig delaktiga. Samtidigt som de inte var perfekta.

– Människan har tre möjligheter att handla klokt, sa Peter. Hon kan härma, hon kan tänka ut själv hur hon ska handla och hon kan använda sin erfarenhet. Men i vår tid finns ingen att härma och mycket lite erfarenhet av det vi ska göra. Därför har Himmelska friden samlat allt kunnande som de styrande behöver i en kunskapsbas och konstruerat tre skilda personligheter som var och en ser på kunskapen i denna bas med sina egna ögon. En av dessa tre ska i ett demokratiskt val utses till den som styr Himmelska friden och mänskligheten mot en expansion i rymden. Det är detta vi kallar DemokratAI.

– Så du är en sorts elektronisk diktator. Det var ju bra att du slapp därifrån – hoppas de är fria nu, där borta i framtiden, sa Thomas.

Camilla lade huvudet på sned och kisade på honom, som om hon försökte lista ut om han var sarkastisk.

– Himmelska friden kommer att gå i spetsen för människans befrielse. Om det blir min uppgift att leda befrielsen kommer jag att åta mig den med stolthet och ödmjukhet, sa Peter. Vi står inför en kris. Men innan jag berättar om den skulle jag behöva underhåll enligt schema 1B.

– Näring, sa Camilla. Helst ska det vara ett specialanpassat dropp, men annars går det bra med saft.

– Fläderblom? undrade Thomas.

– Det går fint. Vad gäller det här med diktatur och demokrati …

Thomas sa att han hade fattat att de hade val. Men enligt hans åsikt var det en otillräcklig form av demokrati och en mänsklighet i frihet skulle skapa en bättre frihet. Som Peter hade sagt: folk var inte perfekta. De som programmerade en robot som Peter, som matade in de principer han skulle agera efter, var inte mer perfekta än några andra, och dessutom var det väl de som skulle uttolka hans beslut eller förslag till beslut eller vad det nu var.

Ida hade försökt ha den diskussionen med Camilla, men hon kom med argument som lät som om Xpan-projektet var en husdjursuppfödning. En gång hade Ida påpekat det, och Camilla hade nickat ivrigt och sagt att det var en bra jämförelse.

Väggklockan visade halv tio på kvällen och hon var plågsamt medveten om att hon borde sätta igång datorn och visa omvärlden att hon existerade igen. Folk skulle undra var hon hade hållit hus i snart två veckor, Juha hade antagligen fått alldeles för mycket jobb under tiden, och hade någon tid att ta hand om Nisse?

– Nä, sa Ida, nu måste jag tänka på min tidning.

Och så drog hon på sig Ellis gamla fleecetröja med sicksackmönster i lila, rött och turkos och ett par gummistövlar som borde vara Ellis och gick ut. Brrr, det var kallare, hon undrade om hennes gamla duffel låg kvar någonstans i grannhuset. Efter fyrtio år, maläten och fuktig i källaren? Nej, Marianne hade säkert slängt den. Så fort hon hann fick det bli en räd på Emmaus.

Ändå var hon sugen på en promenad. Hon hämtade en regnrock i lilla huset och gick genom trädgården. Äppelträdens grenar dunsade mot tjock galon, det var inte en sån där prasslig sak i alla fall. Och där stod Ellis bil. Hennes hem. Fast hon skulle behöva städa ur den innan hon började bo i den igen.

– Ska du ut och köra?

Ida spratt till, hon hade inte hört Åsa komma. Det var lite valkyria över henne, som Ida föreställde sig en sån. Lång och ljus, med en grå kappa.

– Nej, jag bara kollar, sa Ida.

Åsa log i vägbelysningens sken och sa att hon hade varit hos grannen med en gryta risgrynsgröt och en burk rödbetssallad och lite som de hade handlat åt honom. Säkert hundra år var han, och så ensam, sen Roger gick bort. Lite underlig, han vägrade ta emot hemtjänst, eller om det var kommunen som krånglade. Men en underbar människa, sa Åsa med ett litet vibrato på första stavelsen i ”underbar”. Nalle hette han.