En morfar är bra att ha, inte minst om man är liten och befinner sig i ett fångläger i ett land långt borta, och ens föräldrar är döda. Om man får för lite mat och alldeles för mycket smuts, kyla, sjukdomar och våld. Om ens hemlands myndigheter inte ens försöker hjälpa en hem. Då kan en morfar som Patricio Galvez vara alldeles nödvändig.

För två år sedan reste han ner till Syrien för att hämta hem sina sju barnbarn – och lyckades. Med på resan var hans vän Gorki Glaser-Müller, dokumentärfilmare och regissör, och nu har filmen släppts: Children of the enemy. Fiendens barn.

Filmens ärende är att visa att barnen inte bär någon skuld, att de inte ska straffas för att föräldrarna är terrorister. Eller var terrorister, för flera av barnen har förlorat sina föräldrar. Andra har föräldrar som sitter i fängelse. Många har sina mammor i lägret – men de är fortfarande barn som växer upp bland IS-terrorister. I fångläger, under eländiga förhållanden, utan skola.

Lägret där Patricio Galvez barnbarn levde heter Al Hol. En gång var det ett flyktingläger, men när IS ”kalifat” föll omvandlades stora delar av lägret till interneringsläger för IS-soldater. Där lever nu ungefär 68 000 personer varav mer än hälften är barn, de allra flesta under tolv år, hälften yngre än fem enligt Rädda barnen. De flesta kommer från Syrien eller Irak men 7 000 kommer från andra länder. De svenska barnen är troligen 30–40 stycken.

Att de är kvar där, två år efter Patricio Galvez resa, handlar till stor del om att svenska myndigheter inte vill hjälpa vuxna IS-terrorister eller -sympatisörer till Sverige. Det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien, där Al Hol ligger, säger nej till att hämta barnen men inte mammorna. Visserligen vill de gärna bli av med allihop, men att skilja barn från deras mödrar skulle strida mot FN:s barnrättskonvention, anser de.

Miljöpartiet vill att regeringen hjälper barnen hem även om mammorna måste följa med. Rasmus Ling, migrationspolitisk talesperson, säger till SVT att barnen är oskyldiga och att det inte kan vänta längre. Men inrikesminister Mikael Damberg (S) svarar att de ”inte vill hämta hem vuxna människor som har rest ner till IS-områden och deltagit i aktiviteter där”.

För vår regering är det alltså viktigare att inte hjälpa de vuxna än att hjälpa barnen. Att lämna kvar de vuxna så att det lokala kurdiska självstyret kan ställa dem till svars för deras brott i Syrien är också viktigare än att hjälpa barnen. Trots att ingen vet när eller om en sådan process kan bli av. Och medan månaderna blir till år far barnen mer och mer illa.

Det är inte bara ociviliserat utan också aningslöst – kan man tänka sig en bättre jordmån för unga terrorister än de här interneringslägren med tusentals ”children of the enemy”? Men framför allt är det så enkelt som att de är barn. 30–40 svenska barn, mestadels småbarn, som lever i misär. Vems fel det var att de hamnade där är inte den stora frågan längre, utan vad vi ska göra åt det. De som är kvar nu har ju ingen morfar som kan gripa in.