Att befolkningar får tillgång till korrekt information är avgörande under pandemin – både för att de ska kunna skydda sig mot viruset, och för att de ska kunna hålla sina myndigheter ansvariga för de åtgärder som genomförs.

Det står dock klart att många regeringar i stället försöker begränsa spridningen av information och har använt sig av pandemin för att förhindra journalister från att kunna utföra sina arbetsuppgifter.

Det finns ett behov av att begränsa spridningen av felaktiga uppgifter om viruset. Samtidigt används ofta benämningen ”fejknyheter” som en dimridå när journalister grips, eller vid åtgärder mot oberoende och kritiskt granskande medier. Det är en oroande utveckling, som bland annat drabbat Afrika – och som har slagit mot journalister i en lång rad länder.

Journalister gripna i minst 28 länder

De senaste uppgifterna från Civicus Monitor, en nätbaserad plattform som granskar de medborgerliga rättigheterna i världens länder, visar att journalister blivit gripna i minst 28 afrikanska länder under förra året. I en rad länder, däribland Tchad, Nigeria, Somalia och Zimbabwe har reportrar gripits efter att ha rapporterat om pandemin.

I Zimbabwe har den undersökande reportern Hopewell Chin’ono gripits vid tre olika tillfällen sedan förra sommaren. Förföljelsen inleddes efter att han skrivit om en korruptionsskandal inom landets sjukvårdsdepartement i samband med inköp av skyddsutrustning under coronakrisen. Han blev en måltavla trots att avslöjandena ledde till att en minister tvingades avgå. Hopewell Chin’ono är för närvarande på fri fot, men riskerar att dömas till ett långt fängelsestraff då han nu står anklagad för att ha spridit felaktiga uppgifter om polisbrutalitet.

Även flera andra zimbabwiska journalister har gripits efter att ha rapporterat om pandemin.

Nättidningar utsatta

Afrikanska nättidningar har också utsatts under coronakrisen. I Nigeria har landets lagar mot digital brottslighet använts mot journalister som rapporterat om pandemin. Och i Somalia har en nyhetsredaktör gripits efter att på sociala medier ha skrivit om hur sjukhusutrustning förts till presidentens kontor.

Nedstängningar av redaktioner är en annan återkommande åtgärd som används för att tysta reportrar som rapporterat om hur makthavarna hanterat krisen.

I Tanzania har detta drabbat flera redaktioner som inte följt den linje som utfärdades av den nyligen avlidne presidenten John Maghufulis styre, och vilken gick ut på att förneka farorna med pandemin. Myndigheterna har stängt ned flera redaktioner med anledning av hur de rapporterat om viruset – däribland om antalet som avlidit i sjukdomen.

I Zambia har myndigheterna utnyttjat covid-19 till att stänga ned den populära tv-kanalen Prime TV, som var känd för sina kritiska granskningar av regeringen. Efter att kanalen hade rapporterat om pandemin drogs deras licens in i april förra året – med hänvisning till att folkhälsan måste skyddas.

I stället för att bemöta medierna med repressiva åtgärder borde de ses som viktiga förmedlare av korrekt information som kan motverka spridningen av felaktiga uppgifter.

För att motverka att felaktigheter sprids måste myndigheterna också vara mer öppna och snabba med att förmedla siffror om hur hälsoläget ser ut i deras länder – samtidigt som medierna måste få möjlighet att ställa relevanta frågor om dessa uppgifter.

Journalistiken bör ses som en del av lösningen i kampen mot både viruset och desinformationen. Och reportrar ska inte sättas i fängelse när de utför sitt arbete.