Den är slut nu. Säsong två av dokusåpan om USA:s största politiska kris på decennier, kanske sekler. Säsong ett handlade om Mueller-utredningen och riksrättsförhandlingarna som klimax. Efter ett kort uppehåll drog säsong två igång med coronaviruset och presidentvalet. Efter ett surrealistiskt slut med stormingen av Kapitolium som klimax tar nu säsong tre över. Den som tror att den kommer att bli tam gör ett misstag.
President Donald Trump uppmanade sina anhängare att storma själva hjärtat i den amerikanska demokratin. Och de lydde. De stormade Kapitolium. Grupper bland upprorsmakarna hade snaror färdiga för att hänga vicepresidenten Mike Pence som plötsligt definierats som fiende av trumpianerna. Andra grupper verkar ha haft väldigt specifika mål, bland annat representanthusets talman Nancy Pelosi.
Fem människor har dött men stämningen är märkligt lugn. Än så länge är allt i samma läge som dagarna efter att Olof Palme mördades. Något fullständigt obegripligt har hänt och allt amerikanerna har är fragment. En efter en kvicknar människor till från chocken och inser hur allvarligt det som hände var.
Jag minns varenda detalj i situationen då jag fick reda på att Olof Palme hade mördats. Glasklart. Det är en upplevelse som har påverkat mej och massor av andra människor i grunden. En händelse som knuffade svensk politik i en ny riktning och som tog ifrån vårt land dess oskuldsfullhet.
Min första tanke när jag insåg vad som höll på att hända i direktsändning från Washington var konstigt nog: Tänk om Demokraterna sväljer också det här? Många republikaner har börjat ifrågasätta om de inte borde ha reagerat tidigare. Frågan är när demokratiska representanter kommer att haja att de borde ha kämpat ännu hårdare. Oförsonligt till och med. Det brukar inte vara deras grej, men tonen i kommentarerna, till och med från mysgubben Biden, är tuffare än på mycket länge. Det här kommer de inte att sätta plåster på.
Det är svårt att veta om de kommer att kunna sätta dit Trump i någon mer slutgiltig mening. Antagligen kommer nån till slut att göra det, men troligast är att han kommer att tillbringa resten av sitt liv i en skur av domstolsförhandlingar. Det är inte så intressant. Han är slut. Det finns ingen väg tillbaka till makten från där han är just nu. Det är det som är det viktiga. Och frågan om vad som kommer att hända med Republikanerna.
USA:s politiska framtid beror på utgången av striden mellan falanger i det Republikanska partiet. Den mittenlutande delen har redan reagerat, senator Lisa Murkowski från Alaska har hotat att lämna partiet om inte Trump slängs ut och andra har visat stöd för en ny riksrättsförhandling. Den gruppen skulle helst bli kvar i partiet, men kommer inte att stanna om trumpianerna finns kvar. Om extremhögern knoppar av och bildar sin egen politiska kult och parti i ett kommer Murkowski stanna med sina kompisar. Och ordningen är återställd. Gamla hederliga republikaner. Men utan en stor andel av sina väljare. Hur många är svårt att säga, men det kommer i så fall att dröja innan Demokraternas makt hotas igen utom i verkligt starka fästen för Republikanerna.
Det andra alternativet är att Trump lyckas hålla kvar makten över partiet. Det är betydligt mindre sannolikt, i synnerhet som allt fler tunga namn som tidigare stött honom nu vänder honom ryggen. Den avsky som till exempel Lindsey Graham har visat efter stormningen går inte att ta miste på. Men det är en möjlighet. Det kommer att leda till att mitten i amerikansk politik blir en öppen spelplan med många nya och gamla spelare som letar efter nya sammanhang.
Det enda som är säkert är att vi kommer att få se båda starka känslor och stora förändringar i säsong tre av min favoritsåpa. Tredje säsongen brukar vara den svåraste. Det är lätt att hamna i stå. Anne på Grönkulla-fasen brukar jag kalla det. Vi får hoppas att det blir så. För det spelar ingen roll hur många jämförelser jag staplar på varandra. Det här har blivit farligt på riktigt.
