I Syre skriver Ola Gabrielson om den representativa demokratins problem och klimatkrisen.

Immanuel Kant skrev i sin Vad är upplysning?: ”Upplysning är människans utträde ur den självförvållade omyndigheten.” Vi är i många fall omyndiga i relationen till våra myndigheter. Detta apropå rubriken på Gabrielsons artikel: ”Myndigförklara medborgarna”.

Gabrielson skriver något jag själv kunde ha skrivit, bland annat utifrån den tyske sociologen Wolfgang Streeck, som är djupt kritisk mot EMU på grund av att den är ett hot mot den nationella demokratin. Gabrielson refererar till Streecks bok Köpt tid. Men i det sista stycket i Gabrielsons essä finns mycket problematiska påståenden, till exempel ”Vår representativa demokrati har hittills visat sig oförmögen att skapa långsiktig stabilitet och i stället orsakat klimatkris och framväxten av populism”. Och det stämmer väl knappast?

Förkastar pluralismen

”De stora frågorna förbigås med tystnad” som Håkan A Bengtsson skriver i en ledare om populism i Dagens Arena den 30 januari, alltså frågor som jämlikhet och frihet och givetvis miljö. Allt tenderar att handla om den pågående globala pandemin.

Men nu gäller det Gabrielsons två teser om att vår representativa demokrati ”istället orsakat klimatkris och framväxten av populism”. Helt fel. Vi börjar med populismen. Hur brukar populism definieras? Här litar jag på de mest ansedda forskarna i ämnet: Jan- Werner Müller och Cas Mudde.

Populism definieras vanligtvis som att en ”elit” (oftast den politiska, men ofta även den ekonomiska, ställs mot ”folket”. ”Folket” är oskyldigt medan ”eliten” är korrupt, och det politiska målet är att ”folkviljan” kommer till makten.

Müller menar (Vad är populism? Daidalos, 2016) att populismens kärna är ett förkastande av pluralism. Populister hävdar alltid att endast de representerar folket och dess sanna intresse, och när de får makten skapar de en auktoritär stat som exkluderar alla dem som inte anses tillhöra det sanna ”folket” (på grund av fel etnicitet, religion eller något annat). Den eller de som motsätter sig populisterna och bestrider deras anspråk på att representera det ”äkta folket” tillhör per automatik inte detta folk.

Mudde (en av hans bättre och korta böcker är Populism: A very short introduction, Oxford University Press, 2017) framhåller på ett seminarium i Trento 2019 att populismen domineras av tre element – populism är inte enbart en strategi för att erövra makten; populismen ser inte samhället som bestående av enbart olika grupper med olika värderingar; och den ser samhället som bestående av en enda grupp med samma värderingar och intressen.

Emot liberal demokrati

En annan komponent är moralismen. Det handlar inte om hur mycket pengar du har eller om du är med i regeringen. Nej, det handlar om äkta eller korrupta värderingar. Det torde vara överflödigt att ange vilka som har vilka värderingar.

Hur förhåller sig populismen då till demokrati? Populismen är inte antidemokratisk men motståndare till liberal demokrati. ”Liberal” här har inget att gör med ett svenskt politiskt parti utan betonar nödvändigheten av maktdelning, rättstat och minoriteternas rättigheter. Motsatsen är ”illiberal demokrati”, det vill säga den ordning som råder i till exempel Ungern/Orbánistan och Polen.
Men det är lite problematiskt att alltid se populismen som en ideologi, till exempel saknar det italienska partiet Femstjärnerörelsen en egen ideologi medan det andra stora italienska partiet, Lega, kombinerar populismen med nativism, det vill säga ursprungstänkande och förakt för immigranter (Lega har ofta påpekat att norditalienarna har keltiska rötter).

Ett annat faktum är att vi har både vänster- och högerpopulism. Lite förenklat kan vi säga ett vänstervarianten dominerar i söder och högervarianten i norr. Det är ganska lätt att se om du följer media. Det är ganska lätt att se om du följer media. Mudde kallar Latinamerika populismens hjärta och Europa dess födelseplats. Vidare finns det en
avsevärd skillnad mellan 1900- och 2000-talen: under det förra seklet var populismen i stort sett obefintlig (om vi bortser från Ny demokrati) medan den sedan millennieskiftet växt till oanade höjder. När det gäller konsekvenserna av detta kan vi nämna parlamentarisk röra, polarisering. Men vi bör vara noga med att inte överskatta fenomenet.

Tvånget att öka värdet

Ja, så var det det här med klimatkrisen och dess orsaker. I grunden har klimatkrisen sina rötter i människans förhållande till naturen – något som är till för oss att fritt använda för det som vi anser oss behöva. Ett instrumentellt förhållningssätt. Och det är betydligt äldre än den moderna demokratin. Dessutom var det knappast bättre i de före detta sovjetstaterna, snarare tvärtom, själv minns jag lukten av kol och bilavgaser i DDR.

Orsakerna till krisen står ytterst att finna i den mänskliga praktiken – fel produkter och för många av dem används när de säljs som varor på en marknad (även arbetskraften är en vara som köps och säljs på arbetsmarknaden). Det produceras och lönearbetas helt enkelt för mycket.

Detta har sin orsak i själva produktionssättet som behärskar världen, alltså kapitalismen. Kapitalismen lever av det strukturella tvånget att ständig öka värdet, det som mäts i pengar. För att öka värdet måste produktiviteten stegras, både genom teknisk utveckling och att fler människor utför lönearbete. Vilket i sig är en motsägelse som bara kan lösas med nya behov, ”efterfrågan” ökar så att fler varor produceras och säljs på marknaden. Detta har Karl Marx och en del av hans lärjungar visat, och även de så kallade kapitalisterna, personifieringar av kategorin kapital som förutsätter varan arbetskraft, medger det.

Det är en otyglad kapitalism som fått, och får, förstöra naturen, atmosfären och klimatet. Staten och kapitalet, alltså. Inte minst Streeck är en av de som påvisat detta noggrant och empiriskt.

En global fråga

Men Marx räcker inte till. Det gröna tänkandet har visat att våra matvanor är skadliga om vi till exempel äter för mycket nötkött, vilket leder till för stor mängd metangas i atmosfären, som ytterligare höjer den globala uppvärmningen. Exemplen är otaliga.

Om detta var A så är arbetet B. Vi bör inte arbeta för mycket. Bland annat för att det är skadligt för planeten, våra kroppar och psyken. Övergången från A till B sker via insikten att ”tillväxt” är skadligt, att både produktion och konsumtion, som ju förutsätter varandra, behöver minskas radikalt. Som en och annan i Miljöpartiet har påpekat behöver vi ”nedväxt”.

Och det finns bara ett sätt att nå dit: en vettig politik åstadkommen med hjälp av lagstiftning, skatter och så vidare. Här behöver vi en representativ demokrati och upplysta, medvetna och myndiga medborgare. Vägen dit kan tyckas lång. Men vi kan ju sätta våra hopp till Greta Thunberg-effekten och att USA:s president inte längre heter Trump. För detta är ju en global fråga som kräver något annat än engenerationstänkande.