Under pandemin har svensk vårdpersonal gått på knäna, och den grupp som framför allt drabbas är de äldre. Situationen på äldreboenden runt om i landet har varit på allas läppar, och inte minst är det i vår. Många av dem är dessutom utbildade inom just vård och omsorg, men på grund av omständigheterna kan de inte söka jobben där de behövs som mest. De kan inte söka de osäkra anställningar vården erbjuder, för de måste hitta en anställning som varar minst två år, inom sex månader.
För den som fått tillfälligt uppehållstillstånd till följd av den nya gymnasielagen är reglerna tydliga. Klara din utbildning och skaffa fast jobb inom sex månader. Något som kan låta svårt till och med för ungdomar med stabil tillvaro och som inte tillhör en diskriminerad minoritet. Det lät även omöjligt innan den globala pandemin bröt ut.
Några glada hurrarop har dock hörts från de första som fått förlängt tillstånd att vistas i Sverige. Men ännu högre hörs desperata rop på hjälp från dem vars dagar börjar sina när de fortfarande inte hittat något fast jobb. Men inte ett ljud kommer från de som redan tvingats gå under jorden. De som nu måste ta avstånd från sina nya familjer, vänner, klasskamrater och lärare, i fruktan att de ska bli hittade och tvingade tillbaka till ett av världens farligaste och mest dödliga länder. I vissa fall endast för att ett datum blivit fel eller för att man har några poäng för lite, men också för att de inte lyckats få någon anställning, på minst två år, under den här sexmånadersperioden. Många av dem har gått vård- och omsorgsprogrammet och haft praktik hos arbetsgivare, men att få en fast anställning hos dessa är betydligt svårare än att be om några timmar varje månad.
Förutom att det är omänskligt att skicka iväg unga personer som är etablerade och stadgade i Sverige till ett land i fullt utvecklat krig, är det även en ekonomisk förlust. Personerna vi skickar ut är personer som till en början varit beroende av staten, för att sedan ha studerat och tagit CSN-lån under flera år. Att nu utvisa dem, när de egentligen vill vara kvar och ge tillbaka till samhället, betala skatt och betala tillbaka sina lån, är inget mindre än ren dumhet. Och ännu mer beklämmande blir det när man ser hur äldre, sjuka och personer med funktionsnedsättning får sämre vård på grund av stressad och överbelastad personal och vikarier som inte fått tillräckligt med utbildning om vårdtagarna.
Vårt land har just gått igenom en stor kris inom äldrevården – och gör det fortfarande. Det är nu vi måste tänka om och göra rätt. Är att skicka iväg unga, utbildade personer när vi behöver dem som mest verkligen något vi har råd med då? Eller är det bättre att låta de unga stanna – för de äldres skull.
