Jag läser Magnus Västerbros bok Svälten: hungeråren som formade Sverige och tänker på att det bara är 150 år sedan Sverige drabbades av landets sista svältkatastrof.

Ja, ett av världens bäst ställda länder har varit så fattigt att folk blandade i bark från träden i brödet för att få maten att räcka. Vi tog emot u-hjälp och nödodlade potatis på platser som i dag är invaderade av en övre latte macchiato-medelklass med dyra Emmaljungabarnvagnar.

Samma mindset av radikala reformer som tog ett land ur fattigdom behövs för att Sverige ska minska utsläppen med 6–10 procent varje år om vi vill uppnå klimatneutralitet.

Men vad står egentligen i vägen? Vi sitter fast i våra gamla utdaterade system som bland annat är beroende av fossil energi. Istället skjuter vi problemet framför oss och nöjer oss med myter och plattityder. Motargumenten mot ett ambitiöst svenskt klimatarbete är spännande eftersom Sveriges utsläpp knappt spelar knappt någon roll, samtidigt som vi är ett föregångsland. Det är så dubbelt att vi inte behöver göra något – samtidigt som vi har tagit ledningen.

Nej, vi är inte bäst i världen. Vi uppnår ett av sexton av Sveriges miljökvalitetsmål, vi klarar inte ett enda av Aichimålen och den nya fossilfria infrastrukturen som behövs är fortfarande en politiskt spörsmål och inte en verklighet.

Om vi byggde bort fattigdomen så kan vi påskynda omställningen till det hållbara framtidssamhälle vi behöver, kanske kan Grönland påminna oss om att vi behöver ta fler stora beslut. De har bestämt sig för att en av världens största oljereserver ska lämnas därhän, Grönland stoppar all framtida utvinning av olja och naturgas och menar att ”det är passé”.

Magnus Västerbro menar att nödåren även orsakades av politiska misstag. Staten trodde inte att nöden var så stor och att vanligt folk säkert skulle klara sig. Med facit i hand är det lätt att fastställa att det var en klandervärd politik, en politik med verklighetsförankring hade kunnat rädda många.

Det land som folk i nöd i dag flyr till var alltså för 150 år sedan ett land folk flydde från, det var ett av Europas fattigaste länder där vi åt gröt gjord på lavar, men i dag är vi ett av världens rikaste länder och står nästan högst upp i välståndsligan.

Samma höga produktion och ekonomiska tillväxt som gjorde det möjligt för Sverige att ta sig upp i välståndsligan står nu i konflikt med den nya stora utmaningen. Vår räddare i nöden är nu vårt stora hot. Den här gången kan vi inte, som under de båda världskrigen, stå utanför och tro att konflikten blåser över om vi tittar bort.

Jag tänker på hur svälten formade Sverige och att vi behöver minnas denna era, det behövs gammal visdom för att uppdatera vår världsbild. Jag tänker på det kommande klimatmötet Cop 26 i Glasgow. Jag tänker på den kommande svenska valrörelsen och undrar om partierna som planerar att lova guld och bevarade skogar kommer att kunna hålla sina löften, annars kan de lika gärna göra som högern och göra lika lite som de lovar.