Det är inte helt enkelt att reda ut vilken roll SD har spelat i att majoriteten av riksdagspartierna idag vill föra så pass restriktiv migrations- och integrationspolitik. Som Syre tidigare i serien beskrivit hänger det samman med en stor samhällsförändring och ett nytt debattklimat efter den stora flyktingvågen 2015. Oro för väljarflykt kan som Syre tidigare berättat vara en annan anledning, efter att både Socialdemokraterna och Moderaterna har tappat i opinionen till SD:s fördel. Men bevekelsegrunderna skiljer sig fortsatt mellan SD och de övriga riksdagspartierna som vill strama åt invandringspolitiken och andra relaterade frågor.

Egentligen så har det aldrig funnits ett brett stöd för en generös flyktingpolitik i Sverige. Det är en vanlig missuppfattning – som sannolikt beror på att frågan om invandring aldrig tidigare varit en av de viktigaste för väljarna, som Syre tog upp i seriens första del. Det har helt enkelt varit en fråga i periferin och den har behandlats därefter.

Men migrations- och integrationspolitik har blivit allt viktigare frågor för väljarna, i och med stora samhällsförändringar och det faktum att flyktingmottagandet ökat till följd av oroligheter i världen. Sammantaget är det något som gynnat SD, som kan peka på det andra partierna och säga ungefär ”vad var det vi sa”.

Maskerar orden

Partier som Socialdemokraterna och Moderaterna har tidigare velat göra liknande åtstramningar som de som nu genomförts även utan ett högerradikalt och främlingsfientligt parti i riksdagen, enligt statsvetaren Jonas Hinnfors. Brett stöd för en generös invandringspolitik har sällan funnits i Sverige under några längre perioder. Men det har skett mer subtilt – sedan den så kallade flyktingkrisen 2015 har tonläget trissats upp. Partierna har förut ofta försökt hålla nere antalet asylsökande utan att uttryckligen säga att det är det de vill, enligt Jonas Hinnfors. Ett sådant exempel är när man införde migrationsdomstolar och Migrationsöverdomstolen 2006.

– Innan dess hade beslut som överklagats landat hos regeringen som sista instans. Då blev det ofta politiskt på att tryck att säga ja – ge asyl. Både inom Socialdemokraterna och i folklig opinion kom det ofta stöd för den person som skulle få avslag – och då blev det rätt ofta så att regeringen gav tillstånd, säger Jonas Hinnfors.

Migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen infördes med argumentet om ökad rättssäkerhet. Tidigare hade Utlänningsnämnden varit ansvarig myndighet, och överklaganden hamnade på regeringens bord.

– Det är ett oklanderligt argument. Då fick regeringen detta på en armlängds avstånd. Och Migrationsöverdomstolens beslut går inte att överklaga. Den här typen av åtgärder då man å ena sidan kan argumentera för att det är bra med rättssäkerhet, men å andra sidan, så kan det i förlängningen leda till att opinionsyttringar med stöd för enskilda individer inte får nåt genomslag i en mer kyligt arbetande domstol. Det är så man har arbetat, säger Jonas Hinnfors.

Men åtgärderna har inte alltid haft önskad effekt.

– Antalet människor har inte minskat så mycket som man hoppats, eller så är det att trycket har ökat för att världen är ond och många flyktingar skapas. Då blir det ändå fler personer som kommer in i Sverige – och då går det för ett genuint invandringskritiskt parti att peka på det och säga ”se, det räcker inte”. Det är det som SD gör till sin politik.

Reinfeldt-eran är ett undantag

Många minns tiden då Fredrik Reinfeldt ledde Moderaterna och talet från 2014 om att ”öppna våra hjärtan”. Året därefter sa Stefan Löfven (S) att ”mitt Europa inte bygger murar”. Allt detta var innan den stora flyktingvågen under hösten 2015. Idag finns det ingen politiker som kan uttrycka sig så utan att kallas för orealistisk.

Reinfeldt-epoken är ett undantag i historien om svensk flyktingpolitik. Det är även Socialdemokraternas välkomnande ord i början av flyktingkrisen – då många svenska politiker ville profilera sig som ansvarstagande och solidariska. Idag vill många fortfarande göra gällande att de är ansvarstagande och solidariska – men då är retoriken den omvända: det går inte att ta emot fler, eftersom vi inte ”klarar att integrera” fler. Och det blir inte bra för någon.

– Moderaterna hade en väldigt strikt politik före Reinfeldt. Det är lätt att glömma att Reinfeldt-epoken är ett undantag – i en tid där det verkligen slog igenom med globalism och tanken om att fria gränser är en konkurrensfördel. Om man tittar på M:s tidigare partiprogram från 2011 talas det där om att människor som kommer över gränserna och hit ger oss en konkurrensfördel, att det skapar kreativitet och nya idéer. Men i det nya partiprogrammet står det att det skapar problem, säger Jonas Hinnfors.

Det är svårt att veta hur politiken skulle föras och om det skulle ha varit annorlunda om SD inte funnits.

– Men då är frågan – vad hade hänt om Sverigedemokraterna inte hade funnits? Det man kan konstatera är att 1989 fattade Socialdemokraterna som då var i regeringsställning väldigt långtgående, strikta beslut som i konkret mening påminner om de beslut om politik som man nu är inne på från många partiers håll. Det vill säga bara tillfälliga uppehållstillstånd, krishjälp nära krigshärdar och att man skulle ta från biståndspengar och lägga på flyktingläger istället, säger Jonas Hinnfors.

Moderaten Carl Bildt konstaterade i en riksdagsmotion från samma år också att ”De generösa svenska reglerna riskerar i förlängningen att leda till att Sverige blir attraktivt som terroristbas”. En tanke som också luftas idag, då asylsökande i allt högre grad misstänkliggörs. En persons onda gärningar kan sätta käppar i hjulet för långt fler, något SD gärna varnar för. Problemet är öppna gränser och lösningen är att stänga dem, något man gett uttryck för i mer än en riksdagsmotion eller debatt.

Ett eko från förr

I mångt och mycket påminner Socialdemokraternas förslag från 1989, det så kallade ”Luciabeslutet”, mycket om den politik som idag är på agendan. Sverigedemokraterna vill ”hjälpa på plats”.  Även Socialdemokraterna uttrycker en liknande önskan, då det är närliggande länder som ofta drar det tyngsta lasset. För att inte vidga det till att prata om politiken på EU-nivå, där bistånd i allt högre utsträckning villkoras mot att stoppa migranter, eller ”ta hand om” migranter.

Socialdemokraterna ville 1989 också göra en striktare tolkning av Genevekonventionen, som reglerar flyktingskapet och vilka grunder någon ska beviljas skydd på. Det skedde i samband med en ovanligt stor flyktingström hösten 1989. Beslutet att bara bevilja de som har flyktingstatus enligt FN skydd fattades av regeringen Ingvar Carlsson och har fått smeknamnet ”Luciabeslutet”.

– Och då fanns det ännu inget högerradikalt parti i Sveriges riksdag. Och överhuvudtaget inte i Sverige. Ändå så föreslog Socialdemokraterna detta och började så sakta införa politiken. Men sen så förlorade man valet 1991 och det paradoxala i det är att den borgerliga regeringen då delvis rullade tillbaka de här förslagen. Inte för att statsministerpartiet Moderaterna ville det, utan för att dåtidens ganska flyktingvänliga partier, nämligen Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna ville det, säger Jonas Hinnfors.

Har stort politiskt inflytande

1991 blev å andra sidan året då Sverige fick in ett nyligen grundat, främlingsfientligt parti i riksdagen: Ian Wachtmeisters och Bert Karlssons Ny Demokrati satt då en mandatperiod till 1994. Efter Ny Demokratis blixtvisit i riksdagen skulle det dröja till Sverigedemokraternas inträde 2010.

Det går även att se i andra länder att lagstiftning blivit striktare utan att det går att peka särskilt på att det skulle vara ett parti av SD:s karaktär som styr det eller som utövar påtryckningar.

– Men det är klart, å ena sidan kan man säga att SD har lyckats med hjälp av att de andra partierna varit oroliga för att SD tar väljare från dem. Då har de andra partierna delvis börjat diskutera den här frågan, med och mot SD, den har fått större vikt eftersom partierna tagit upp den och lyft den på väljarnas agenda, säger Jonas Hinnfors.

Hinnfors vänder sig också emot det för SD så populära argumentet att de idag skulle sakna inflytande i svensk politik, även om ett reellt regeringssamarbete kraftigt skulle öka deras makt på en rad olika politiska områden. Partier tar alltid intryck av och anpassar sig i olika riktningar – och SD är en stark spelare, enligt Hinnfors.

Men i samarbeten måste man också ibland kompromissa i hjärtefrågor, och om SD skulle ingå i en kommande regering gäller det även dem. Att beror också på mandatfördelningen, som Anders Sannerstedt tog upp tidigare i serien. SD:s regeringsduglighet skulle också sättas på prov, och de partier som väljer att samarbeta med dem tar också en risk. Något som redan blivit tydligt för Liberalerna, som tappat flera politiker.

– Men sen vet man inte vad som kommer hända med de partier som nu börjar samarbeta med SD mer än tidigare, hur kommer deras väljare att se på dem och andra samarbetspartier om de går långt i samarbete med SD? Det är okända faktorer, säger Jonas Hinnfors.

Läs även:

DEL 1: SD och svensk migrationspolitik – Partiet är inne i värmen, men vill gå längre,

DEL 2: SD och svensk migrationspolitik – Ett rumsrent SD vinner mer makt och fler väljare 

DEL 3: DEL 3: SD och svensk migrationspolitik – Ett etniskt rent Sverige förblir SD:s dröm

Hanna Strid