Så kom den då. Rapporten från FN:s klimatpanel. Medierna hakade på. Informationen strömmar genom samhället några korta ögonblick. Kunskapen som stannar kvar är måttlig. För i nästa stund gläds samma medier att tillväxten ser ut att bli över 4 procent i år, att det börjar snurra igen. Insikten av att det i varje krona, dollar, euro eller yen finns utsläpp av växthusgaser tycks vara noll.

Något av det mest bisarra som inträffat är när inslag från bränderna i Grekland följdes av det glada beskedet att flygresor, till bland annat Grekland, kommit igång efter pandemin.

Det är då, just då, jag undrar om det var ironi när vi kom på att kalla oss människor för Homo sapiens (den visa människan).

Vi har väldigt svårt att ta till oss besvärliga sanningar. Som till exempel att vi genom eget agerande håller på att pungslå planeten på naturresurser samtidigt som vi eldar på temperaturen. Men jävlar vad vi kan hålla igång den ekonomiska tillväxten!

Hur blev det så här? Hur kommer det sig att vi inte förmår ta in vad forskarna sagt i över 30 år? Ett av alla skäl är att vi hör det vi vill höra. Säger Per Bolund och Stefan Löfven att vi i Sverige ligger i fronten när det gäller klimatet så vill vi gärna tro det – och då är det ju lätt säga att det de andras tur att göra nåt nu.

Om vi sedan råkar få syn på den globala statistik om visar att vi i vårt land tillhör dem som gör allra störst negativ påverkan på planeten genom vårt sätt att konsumera så är det ju lättast att blunda – för de sa ju att vi ligger i fronten.

Jag tror att det enda som kan få oss att begripa vad det handlar om är att säga som det är. Politiker har svårt för det. Det är ju att erkänna att de gjort för lite. Och hur ska väljare få ihop det om politiker ena dagen säger att ”vi är världsledande” om samma politiker sedan skruvar åt skatter och lagstiftning som känns besvärande och obekväma?

Strategin från många som deltar i klimatdebatten är att ”inte skrämma skiten ur folk” (citat från klimatdebattör). Sådant kan nämligen leda till handlingsförlamning, ge känslan av att allt ändå är för sent. Det är den dummaste strategi som finns. Säg som det är.

När en av de mest tongivande experterna (Johan Rockström) häromåret äntligen meddelade världen att ”grön tillväxt är ett önsketänkande utan empiriskt stöd” så öppnades en lucka där förståelse av sammanhang skulle kunnat sippra in. Men icke!

Så här: Om vi ser på BNP som en hink så behöver innehåller i den där hinken blir grönare. Men ekonomisk tillväxt innebär att hinken för varje år måste bli större. Just nu borde vi ägna all kraft åt det förstnämnda. För tiden är knapp. Om vi inte ska ställa till total kaos på vårt hem i kosmos.

Tja, det är ju det FN:s klimatpanel egentligen säger. Inget nytt. Mer än för dem som vägrat höra.  Eller för dem som hör men sedan flyter med i informationsflödet där kunskap inte hinner fästa innan flödet sköljt bort den. Ingen politiker, ledarskribent eller kulturkändis nämnd. Men heller inte glömd. Så ni bara vet.