Ante har fått ordet på framtidskonferensen. Han ska förevisa sin tidsmaskin inför överlämnandet till Himmelska friden och svara på deltagarnas frågor. Men det är inte Ante som står där utan roboten Peter Kaminski – illa medfaren, men ihoplappad och omprogrammerad av Ante och Camilla. Med Antes röst berättar den vad tidsmaskinen kan göra, och frågar konferensens deltagare om de kan komma på någon anledning att låta bli.
Sebastian gjorde tecken med fingret att han ville säga något och Olivia nickade till honom.
– Du och jag har ju diskuterat den frågan, Ante, sa han.
Ante lade huvudet på sned och log ett litet nästanleende som inte var likt honom. När som helst kommer Sebastian att känna igen honom, tänkte Nisse. Vad fan händer då?
– Vi har tre möjligheter att handla klokt. Eftertanke är det ädlaste. Att härma är det lättaste. Att lära sig handla klokt genom erfarenhet är det bittraste.
– Du har inte glömt allt, sa Sebastian fundersamt. Konfutse var en vis man, och du vill mana oss till eftertanke.
– Smittorisken, sa Angus. Pest, kolera och spanska sjukan. Fientliga invånare. Det finns en hel del att betänka här, mycket som kan hända. Var har ni förresten den där harmonibrigadisten?
– Där, sa Ante och pekade på närmaste briggis.
– Stella Stierna, menar du? sa Camilla. Hon vägrade tyvärr följa med tillbaka. Jag gjorde vad jag kunde. Men det var en härlig sommar …
– En härlig sommar, fnös Angus.
– Det är naturligtvis styrelsen som fattar besluten här, sa Olivia, men det behövs förstudier från olika tider. Kan du säga något om det, CC? Du har ju besökt ett par av dem.
Camilla ställde sig upp och sa att Olivia hade rätt, det behövdes förstudier. Men för att svara på Antes fråga, varför man skulle avstå. Det kunde bli kaotiskt, sa hon. Hon skulle gärna ingå i en arbetsgrupp. Men nu tyckte hon att det bästa var om Ante fick ha ordet och få sagt vad han ville. Det var trots allt han som var expert.
Så Olivia lät var och en i tur och ordning säga något om riskerna. Dinosaurier, krig, sjukdomar nämndes.
Men de flesta avstod. Ante sa att det var riskabelt att göra en tidsresa. Man riskerade att hamna i fel tid med en oladdad enhet och inte kunna ta sig hem. Eller att få enheten stulen. Eller bara en så enkel sak som att inte ha återvändandet inställt på rätt tid, och allt vad det kunde medföra. Men dessutom …
Där avbröt Olivia honom och tackade för en intressant redogörelse. Hon tyckte att det var klokt att lämna ett varningens ord, men Ante skulle ju bli kvar i Himmelska fridens tjänst, så de kunde gå in på detaljer vid ett senare tillfälle. Nu ville de ju veta vilka möjligheter som fanns. Var skulle de till exempel hitta koboltfyndigheter? Under vilken tid vore det lämpligast att utvinna den?
– Dessutom, fortsatte Ante, är jag inte alls säker på att det är lämpligt. Om ni tar all kobolt kommer den tekniken inte att utvecklas. Ni kan mycket väl komma hem till en tid då ni inte har någon användning för er kobolt.
– Är du säker? sa Olivia.
Det var han inte. Han ville att de skulle tänka på allt de var osäkra på innan de gav sig in på något stort projekt Delegaterna började viska med varandra, en del med blickar på sina armband. Men armbanden blinkade diskret i vitt, ingen uppkoppling, ingen automatisk avlyssning och inspelning.
Nisse småfrös, lokalen hade varit strömlös ett tag nu. Troligen småfrös alla, speciellt Himmelska friden-folket i sina svala kläder i siden och bambu. Som pyjamasar. Flera satt lite hopkrupna och Nisse makade sig närmare Freddy. Hon skulle precis slå armen om honom när en briggis kom och hejdade henne. Ingen vidröring, högsta säkerhetsnivå! viskade han.
– Då tycker jag vi tänker positivt istället, sa Olivia. Vi tänker på vad vi vill göra.
En delegat med nån sorts rockabillyfrilla sa att hen hade läst om hur världens ekonomi hade exploderat när man började använda kol och olja som bränsle. Kunde det inte vara en bra idé att göra om det? Det fanns trots allt ingen fartbegränsning på vägen mot fulländning, för att ännu en gång citera den gamle mästaren. Camilla sa att hon hade drömt om att dyka bland koraller.
– Tack, sa Ante och log igen när alla hade sagt sitt eller låtit ordet gå vidare till nästa.
Roboten var lik honom, men leendet var Peters. Den kunde prata tidsresor, men de eviga Konfutse-citaten ramlade ut ändå. Det var en tidsfråga innan Sebastian skulle se det, tänkte Nisse.
Ante fortsatte:
– Då undrar jag om vi har fyra här inne som vågar följa med på en kort tur.
Tre händer räcktes upp. Rockabillys, Olivias, Angus.
