I Svenska Dagbladet 31/10 skriver Tove Lifvendahl en ledare om offerkoftor. Den handlar om att inte nedvärdera människors inneboende krafter och göra dem till offer. I själva verket, skriver Lifvendahl är många av dem som vi kallar svaga mycket starka, som hedersförtryckta flickor och pojkar som lyckas navigera och överleva under stor press. Ställ krav på invandrarkvinnorna att de tar ansvar för att anpassa sig till världens mest jämställda land, kräver Lifvendahl.

Hanne Kjöller är inne på samma spår i sin ledare i Dagens nyheter, 29/10. Retoriskt undrar hon hur det kommer sig att inte en enda svensksomalisk flicka blivit gängkriminell om det nu är utsattheten i förorten som producerar kriminalitet. Håll koll på era söner på samma sätt som ni håller koll på era döttrar, uppmanar hon.

Men både Kjöller och Lifvendahl missar en avgörande faktor: Hade Sverige på riktigt varit ett jämställt land hade vi aldrig tolererat att flickor och kvinnor särbehandlas negativt av någon, invandrad eller ej. Invandrare kan föra med sig och implementera sitt kvinnoförtryck här därför att strukturen för det redan finns på plats, om än inte lika extremt uttryckt.

Det är befängt att påstå att Sverige behandlar kvinnor och män lika. Vi vet ju alla hur många av dem som numera kallas invandringskritiska, men som egentligen är rasister, uttrycker sig på sociala medier: grovt våldspornografiskt och kvinnoförnedrande. Dessa extrema åsikter har sin grogrund i den alldagliga ojämlikhet som vi alla är uppvuxna med och lever i.

En kvinna i 40-årsåldern ställer en fråga i en Facebookgrupp om det är fler som känner igen sig i hennes erfarenheter från sin högstadietid. Tjejer fick agera extralärare, elevassistenter och fritidsledare åt killarna i klassen. Tafsande och rena övergrepp viftades bort av lärare. Responsen på inlägget är enorm. Närmare 400 kommentarer, där alla, med få undantag, känner igen sig och berättar egna historier från sin skoltid. Det är berättelser som spänner från 70-talet och fram till i dag, då många vittnar om erfarenheter som deras döttrar har i skolan.

Ibland undrar människor hur kvinnor i hederskulturer kan finna sig och till och med samarbeta för att upprätthålla förtrycket. Jag undrar varför inte den frågan ställs till oss alla: Hur kan vi,  trots de tusentals mikroövergrepp som vi utsätts för i vardagen, försvara vår egen kultur?

Svaret är enkelt: Vi ser inte övergreppen eller förtrycket. Det är så normaliserat och självklart. Vi finner oss och tycker att det är logiskt att mannen inte tar ut föräldraledighet för att han som egen företagare är beroende av att dra in jobb och kunder. Å andra sidan är det lika självklart att mannen inte tar ut föräldraledighet om kvinnan är egen företagare. Någon måste ju ha en trygg och stadig inkomst. Det är självklart att flickor sätts som levande krockkuddar med bråkiga pojkar i skolan. Att skolans omklädningsrum för tjejer är en frizon där killarna kan bryta sig in, bära iväg på flickor och kasta dem i duschen. Att allt fortfarande viftas bort med att pojkar är pojkar och att tjejer ska vara glada för att de får uppmärksamhet.

Med det perspektivet är det inte alls konstigt att kvinnor inte blir trodda och att våldtäktsmän kan gå fria genom att hävda att de är så dumma i huvudet att de inte fattar ett nej.