Den massivt kritiserade metoden för medicinsk åldersbedömning av unga asylsökande utreds sedan drygt ett år av en grupp experter med chefsrådman Maria Eka i spetsen. Uppdraget är att undersöka hur säker metoden är och föreslå forskning som kan bidra till att den blir säkrare, och i fredags kom ett delbetänkande.

Utredargruppen har fått kritik för jäv – bland annat Maria Eka, som själv har dömt i medicinska åldersuppskrivningsärenden. Enligt en grupp läkares debattartikel i Läkartidningen är det bara någon enstaka domare i Skåne som har förhållit sig självständig till de överklagade besluten – och alltså sannolikt inte Eka, som är verksam i Stockholm.

Ändå är de inte helt okritiska till Rättsmedicinalverkets metod. Det vore i och för sig märkligt med tanke på att både Advokatsamfundet och olika läkarföreningar har rekommenderat sina medlemmar att inte medverka i de rättsosäkra undersökningarna. Eller med tanke på alla de rättsläkare som sa upp sig för ett par år sedan – sex av dem fick föreningen Sjukhusläkarnas visselblåsarpris 2019 för att de fäste uppmärksamheten på missförhållanden.

De konstaterar att säkerheten har varit riktigt dålig för flickor i 16–17-årsåldern, mer än hälften kan ha blivit felbedömda, och då är ju frågan vad poängen med undersökningen är. De kommenterar vad FN:s barnrättskonvention säger om ”benefit of the doubt” – att man hellre ska fria än fälla i tveksamma fall – och konstaterar att det inte har blivit så mycket med det. Migrationsverket kommer nämligen runt frågan genom att hävda att det inte gäller när osäkerheten beror på bedömningsmetoden, eftersom ingen metod skulle vara riktigt säker.

Utredarna betonar att det inte är deras sak att uttala sig om hur åldersbestämningen används eller vem som borde ha rätt att få stanna. De undersöker säkerheten, inget annat. Metoderna har justerats om och om igen, men troligen felbedöms fortfarande ungefär en tiondel av ungdomarna. 
De anser att kontrollgrupperna, som ungdomarnas tänder och knän jämförs med, är en möjlig felkälla eftersom den socioekonomiska situationen kan spela roll. Dessutom, märkligast av allt, skulle man behöva veta hur åldersfördelningen ser ut i den grupp man undersöker, för att statistiskt kunna bedöma sannolikheten att någon är eller inte är vuxen.

Men säker blir man aldrig, påpekar utredarna flera gånger. En ödmjuk och mänsklig slutsats av det borde vara att återgå till att barnläkare får göra bedömningen. Som de gjorde innan Migrationsverket gick över till att mäta tänder och först handleder, sedan knän. Att man började med medicinska åldersbestämningar berodde helt enkelt på att barnläkarna hellre friade än fällde i tveksamma fall – som FN:s barnrättskommission säger. De bedömde de flesta de undersökte som barn.

Det finns stora nackdelar med att behandla en 20-åring som ett barn. Men det är värre att behandla en 16-åring som en vuxen, oavsett om de flesta med samma knä- och tandmognad har fyllt 18. Speciellt om en vuxen är någon som kan skickas ensam till ett främmande land i krig där hen måste leva gömd.

Jag vet inte hur många nödrop jag har läst från familjer som har tagit hand om ungdomar vars tillvaro slås i spillror med en kallelse till undersökning. Gymnasieelever kan hämtas i skolan hux flux och transporteras till ett förvar där de sen får sitta och vänta på en osäker åldersbedömning och ett plan till ingenstans, men det kommenterar inte utredarna.

De drar inte heller slutsatsen att hela idén med medicinska åldersbestämningar kanske är feltänkt, och det ligger ju inte heller i deras uppdrag. De vill ha säkrare bedömningar, men de drar inte i någon nödbroms bara för att någon tiondel blir felbedömd. Någon borde utreda konsekvenserna av den här jakten på utvisningsbeslut till nästan varje pris. Konsekvenserna för de utvisade ungdomarna, för dem som lever på förvar, för dem som gömmer sig, och för vårt samhälle, som riskerar att bli alltmer avtrubbat.